I'm just looking for a home
Har det helt underbart egentligen. Semester, sol, roliga aktiviteter, nära och kära. Men ändå, den där klumpen växer sig bara större och större. Känner mig sjukt ensam trots att jag ständigt omger mig med underbara människor. Det räcker liksom inte, och det gör mig så förbannad på mig själv! Jag har ingenting att klaga på, så varför känner jag så här? Jag har ingen rätt att må dåligt!
Men vad ska man göra? Just nu hoppas jag bara att allt känns bättre när jag vaknar i morgon. Men vad ska jag göra tills dess för att fördriva tiden?
Kärlek är som nikotin
"Jag vet han tror mitt hjärta
är en död o iskall sten
Säg att inget kunde vara mera fel än just det"
Jag saknar min älskling så mycket. Pratade med honom i telefon för ett tag sen och han var så himla gullig. Den där killen alltså... Han kan få mig precis dit han vill.
Förra helgen pratade vi en del. Jag sa också en sak som jag aldrig har sagt till någon tidigare.
Vid det tillfället var han både packad och trött, och jag vet inte ens om han hörde vad jag sa. Men jag fick i alla fall säga det och jag menar det av hela mitt hjärta.
Vi har hela tiden velat fram och tillbaka. En berg- och dalbana utan slut. Men jag känner ändå att oavsett var vi hamnar så har jag lärt mig en sak, att älska. Självklart älskar jag min familj och mina vänner, men jag har aldrig tidigare älskat en man. Allt innan H har bara varit ytliga relationer eller vänskap som jag har blandat ihop med kärlek.
Ibland har jag trott att mitt hjärta har varit kallt och hårt som sten. Tänk om jag förstod då vad jag vet nu. Mitt hjärta är fyllt med kärlek, men det tar en tid innan jag kan sätta ord på den kärleken.
Jag älskar dig Hassan!
Villkorslös kärlek
Inbillar mig fotsteg utanför dörren. Lyssnar efter bilar. Samtal. Ljud.
Nähä, det var på grannens dörr det knackade. Igen.
Blundar. Försöker tänka på annat.
Ändå kommer tårarna. Samlas under ögonlocken. Försöker hålla emot.
Tänker. Tänker på det konstiga samtalet i förrgår. Varför alla hela tiden behöver din tid. Vad det är du egentligen döljer. För någonting måste det väl vara?
Första tåren trillar ner för kinden. Ner på det vita örngottet. Sen går det inte att hålla emot.
Allt kommer på samma gång.
Varför går allt annat före? Hur kommer du på alla undanflykter? Varför bryr du dig inte om mig? Hur kan du verka så känslokall när jag vet att innanför den där fasaden så kokar det av känslor?
Sen slår mig tanken. Jag är precis likadan. Jag kan verka iskall. Säger aldrig att jag är besviken. Ifrågasätter inte. Men den här gången. Ja, den här gången ska jag säga precis vad jag känner.
Tårarna fortsätter att strömma ner för mina blöta kinder, men jag känner en inre styrka. En styrka att äntligen våga säga allt det här till dig. Strykan gör att jag kan slappna av. Sen somnar jag.
Telefonen ringer. Vänta, var är jag? Och vad är klockan? Hemma. Fyra. Okej.
Det är du.
Sover du?
Jag ljuger.
I samma ögonblick som du kliver in i lägenheten har jag glömt allt. Jag konfronterar dig inte. Jag ifrågasätter ingenting. Allt är som vanligt.
Jag litar på dina ögon.
Och jag älskar dig som jag alltid har älskat dig. Villkorslöst.
H
Tack för att du är världens finaste kille!
Love
Gnistan har svalnat under en period, av olika skäl.
Men i natt har varit en underbar natt. Och morgonen har varit en befrielse. Det känns som förr. Som när vi nyss hade träffats. Pirret i magen, pussarna och alla samtal om allt mellan himmel och jord. Jag är nyförälskad, igen! Jag är så oerhört tacksam att jag har fått träffa världens finaste man. Och att det faktiskt är till mig han kommer även ett år senare.
Glöden är tillbaka. Gnistan likaså. Allt känns som förr.
Jag tror att jag vet varför. Jag är så glad för bådas skull.
Lista mig!
Namn: L8
Smeknamn: Lite för gammal för det va?
Låt som du när du är ledsen sörjer till: Beror på varför jag sörjer.
Vad tror folk om dig: Dryg, bitter och irakier, tydligen.
Stämmer det: Jag, dryg och bitter? Ha! Det andra dementerar inte mamma i alla fall...
Vad får du oftast komplimanger för: Att jag är ärlig. Fast gillar folk verkligen det? Lovern ger mig komplimanger för sånt som gör mig för generad att ens tänka på.
Vad säger du för att imponera på någon: Jag vräker på med nån tuff story.
Hur imponerar man på dig: Gör inte som ovan i alla fall... Att inleda samtalet med att tilltala mig som "madmoiselle" brukar funka!
Brukar du skratta för dig själv: Hela tiden!
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: "Okej, gör så! :) "
Var bor du: A-torp
Trivs du där: Southside 'til I die!
Äger du några Converse: Yes, ett eller två par.
Brukar du bli för full: "Jag blir aldrig full, bara lite onykter" Klockrent!
Är du allergisk mot något: Inte rent fysiskt.
Nästa mål i ditt liv: Orka inta sängen.
Hur svarar du i mobilen: "Ja, hallå?" Trevlig som få är jag!
Vem ringde du senast: Pappa.
Vad sa den du senast pratade med i telefon: "Gå och sov nu!"
Antal timmar sömn i natt: Inte så många som brukligt är i alla fall.
Brukar du komma i tid: Har blivit lite mer av en tidsoptimist på sistone. Förr var jag ALLTID i tid.
När mår du bra: Just efter 18.00...
När blev du fotad senast: Öh?
Hur känner du dig nu: Rastlös och lite stressad.
Vanligast färg på dina kläder: "You'll never see me wear a suit of white" Men jag säger aldrig aldrig!
Vad tycker du om fötter: Jag är jäkligt glad att jag har ett par!
Vad saknar du: Nån som har värmt upp sängen åt mig. Och en mille eller två på kontot.
Hade du en bra kväll igår: Jag sov i soffan. Så ja, det hade jag nog!
Favoritdryck på morgonen: Kaffe. Starkt och svart som tjära. Fast med en skvätt mjölk.
Rakar du benen: Ja, annars skulle jag se se ut som en apa!
När brukar du oftast gå och lägga dig: Direkt efter jobbet. I soffan. Annars är det mer varierande.
Är du blyg: Haha! Jag tror aldrig att jag har blivit kallad blyg.
Sysslar du med någon idrott: Nä, Gud så onödigt!
Vill du hellre ha mail än brev: Får ändå bara räkningar och otrevliga brev, så för närvarande: mail!
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nja, jo, nä, ja, ibland.
Har du spytt offentligt: Det är kanske det enda jag är bra på!
Är du nöjd med ditt liv: Det kunde ha varit värre. Det kan det alltid.
Är du bortskämd: På många sätt: ja. På andra sätt: nej.
Vad gör du i morgon: Kränger korv och svär i mitt huvud över jobbiga kunder.
Vad är det värsta du vet: Oj. Allt från rasism till messmör. Jag tycker illa om mycket.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka: Slösa? Skor är alltid en investering.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild: Anna Anka
Vad längtar du till: Att snön tinar bort och att folk slutar frossa i äcklig julmat.
Har du bra vänner och äkta vänskap: Ja. Och från min sida: ja.
Vad använder du för shampoo: TRESammé. Ja, jag har gått på reklamen. (Fast det är faktiskt riktigt bra!)
Vad är det finaste du fått: All disk bortdiskad när jag kom hem efter en lång arbetsdag. Det är min typ av romantik!
Hur gammal är du: Beror på vem som frågar...
Du samlar på: Förutom massa materiella ting så säger jag upplevelser och minnen!
Gröna eller röda äpplen: Bara de inte är mjöliga så är jag nöjd!
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma får stå ut med mycket skit.
Gillar du golf: Har inte tålamod till sånt.
Vilken tid gick du upp idag: 10.30. Ca.
Har du sovit i den egen säng i natt: Ja, det hoppas jag! Har då betalat den med egna pengar så.
Har du strumpor på dig nu: Nä, får klaustrofobi av sånt.
Är det okej att gråta: Om man är latino.
När grät du senast: Nyss. När jag såg på tv. Men jag är hobby-latino så det är okej.
Vad skulle du göra om du vann en miljon: En miljon är egentligen inte så mycket, men en liten resa skulle det kanske bli. Och skor! (Som utan miljonen med andra ord.)
Bär du glasögon eller linser: Bara solglasögon. I'm a rockstar!
När går du upp ur sängen en helgmorgon: Beror på om jag är ledig.
Vill du gifta dig: Ja, men jag stenvägrar en hemsk möhippa! Jag bara varnar er!
Vill du ha barn: Med mina exemplariska gener så självklart!
Solar du ofta: Är jag alldeles för rastlös för. Men jag gillar solen!
Är du bra på att laga mat: Gick HR, säger det ingenting? Kanske inte...
Är du flygrädd: Inte mer än att ett par glas vin och några pills kan bota det.
Hur vig är du: Nja.
Är du musikalisk: Jag hade MVG i musik. Men det säger verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g!
Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten eller mjölk.
Tror du på ett liv efter döden: Tror du på ett före?
Tycker du om sushi: Nja, tillagad fisk är mer min grej.
Vad äter du helst när du ser på film: En stor fet godispåse eller ostbricka och vin om jag vill verka mer civiliserad.
Bor dina föräldrar tillsammans: Öh, lite hippare än så är man väl!
Har du tandläkarskräck: Mer och mer för varje år som går. Kanske beror det på att det numera kostar pengar att gå dit.
Har du någon gång gråtit dig till sömns: När jag hade ögoninflammation var hela kudden blöt.
Senaste låten du hörde: No surprises - Radiohead
Att hålla fasaden uppe
"Släpp aldrig in dom här
Släpp aldrig in dom här
Släpp aldrig in dom här
Och säg att det är en sån dag idag"
Älskade H
Har jag riktigt tur så får jag träffa honom senare ikväll. Det är svårt att hitta tid när man lever ett hektiskt liv. Men jag håller en tumme och ber en extra gång till Gud att jag får den äran att njuta av hans sällskap ikväll. Älskade H...
Jag kan mostå allt utom frestelsens hån...
Så sant som det är sagt. Ibland är det som att den dåliga sidan tar över och vill att jag ska göra helt idiotiska saker. Jag övervägde det alldeles nyss. (Och gör det kanske fortfarande) Men, nej, nej, NEJ! Be a good girl!
Jag vet ju att jag kommer att ångra mig och skämmas som en hund efteråt, så värt det är det knappast. Men ibland tänker man inte logiskt eller realistiskt, och det är då de här dåliga tankarna får ta överhand. Vid sånna tilltällen skyller många på alkohol. Det är det mest idiotiska jag har hört! Kan man inte dricka och fortfarande stå för sina handlingar så ska man låta bli. Så enkelt är det! Allt sitter bara i ens eget huvud och som vuxen människa bör man kunna stå för sina handlingar.
Så även jag.
Och jag vill inte behöva skämmas för mina handlingar, därför får jag se till att motstå frestelsen.
För dig fanns aldrig nåt mellanting
Känner mig lite uppgiven, ledsen och arg. Varför drabbar alltid saker fina människor? Kanske för att fina människor har ett stort hjärta och bryr sig och därför kan bli sårade?
Jag hoppas bara att allt löser sig på bästa sätt.
Själv behöver jag egentligen sova, men hjärnan går på högvarv. Jag vet att jag bara kommer att ligga och grubbla massor när det är så här. Jag saknar honom. Närhet. Men egentligen behöver jag nog bara vara själv i natt. Tänka. Och försöka reda ut det som far runt i mitt huvud.
Allt händer av en anledning
Jag kunde inte sova i natt utan låg och grubblade massor som vanligt. Jag började tänka på just det här ämnet. Jag har jobbat på mitt nuvarande jobb i ca 5,5 år men under tiden hade jag en period på ca två år också ett annat jobb. Alla somrar utom en har jag valt att till största delen jobba på mitt nuvarande jobb, men sommaren -07 så jobbade jag istället med kläder. Mestadels för att jag tjänade mycket bättre på det. Det kändes som att jag svek min andra chef, men ibland väljer man med hjärnan istället för hjärtat. Fick sen ett vik på klädbutiken. Jobbade där till ungefär årsskiftet -07/-08, sen blev jag helt plötsligt uppsagd. Hade fortfarande kvar det som extrajobb, men hur kul är det att jobba kvar på ett ställe där man blivit uppsagd(utan rimlig förklaring dessutom)? Det rann mer och mer ut i sanden så sommaren -08 så var det självklart att jag skulle jobba på mitt "gamla"(och nuvarande) jobb. Hade jag inte blivit uppsagd hade jag med all sannolikhet jobbat på klädbutiken även den sommaren. Jobbade häcken av mig den sommaren och var stundtals så j-a less, men via jobbet så träffade jag också en gullig kille och vi började småflirta lite. Ett bra tag senare bjöd han ut mig. Den killen är mr H.
Kontentan av det hela är att hade jag aldrig blivit uppsagd från klädbutiken så hade jag förmodligen aldrig träffat H och blivit obotligt kär. Jag hade dessutom aldrig träffat hans underbara vänner eller Sanna heller. Jag var så förbannad och uppgiven att jag grät när jag blev av med jobbet, men idag är jag faktiskt glad för att det hände. Jag trivs bättre på jobbet jag har nu. Jag gillar mina arbetskamrater. Och jag har som sagt även träffat massa fina människor på grund av att jag blev uppsagd.
Det är rätt så komiskt faktiskt. Men det stärker egentligen bara min tes om att det negativa som händer ändå för något gott med sig i längden. Det finns en mening med allt. Blir man inte klokare så kanske man träffar fina människor. Jag har blivit både klokare(tror jag?) och flera vänner rikare och det är jag ytterst tacksam för.
Tankar del 100?
Vissa dagar känns allt så hopplöst. Blir det inte mer än så här? Är det här allt?
Ska jag ruttna bort i samma lägenhet, på samma jobb och i samma stad resten av mitt liv? Jag älskar min lägenhet, gillar mitt jobb och har egentligen inget direkt emot min stad heller, men ändå, det räcker liksom inte för mig. Någonting saknas. Och jag måste definiera det där någonting.
Mitt liv går liksom på rutin. Varje vecka, alla dagar, allt ser likadant ut. Jobbar, städar, shoppar, umgås, klagar, lyssnar på musik, kollar tv, dricker ett par glas rödvin på helgen och löser mina korsord på kvällarna. Söker bekräftelse men utan framgång och behöver det där tecknet någon gång.
Ikväll känns det extra hemskt. That special person vägrar höra av sig. Han glömmer alltid bort mig och för mig betyder han allt. Det gör mig förbannad, ledsen och livrädd på samma gång. Jag hatar att han inte bryr sig och jag hatar att jag bryr mig. Det känns så fruktansvärt orättvist. När man äntligen hittar the one, den enda som någonsin betytt så här mycket, mannen i sitt liv, killen vars namn man vill ta och barn man vill bära...då blir det bara blaha. Rutin. Och kaos på samma gång. Jag vet att jag är värd honom och att han är värd mig. Vi passar som handen i handsken, men han är bohem, vagabond och hippie...som han själv brukar säga. Vissa saker som är viktiga för mig betyder ingenting i hans värld. Tro inte att han är en dålig människa för det. Han är kanske världen bästa. Och det låter så tvetydigt, men samtidigt som vi har likartade värderingar så är vi väldigt olika. Hur som helst så älskar jag den här mannen av hela mitt hjärta.
Allt det andra, känslan av hopplöshet och den monotona livet stärks alltid sånna här kvällar. Alla andra tankar gångras med tusen. Det är inte hans fel.
Jag drar, åker jorden runt, träffar nytt folk, super mig full i nya städer, bor på hotell, flyttar...vad som helst för att ändra min vardag. Enkla lösningar. Vinet kanske är godare på en terrass i Spanien, människorna vänligare i ett kloster i Tibet, musiken bättre på klubbarna i Paris, hotellen lyxigare i Dubai och klimatet kommer definitivt att vara behagligare i Kalifornien eller varför inte Sydafrika?
Men jag kommer ändå att vara den samma och tankarna kommer förmodligen att poppa upp även där när semestern har blivit vardag. Det är den krassa verkligheten. Tyvärr.
Att ta tag i mina problem har aldrig varit min starka sida, märks det?
Nu tänker jag till exempel sova istället.
Låt dom aldrig få se dig skaka. Låt dom aldrig få se dig svag.
Nu är jag sådär arg och ledsen utan anledning igen. Jag blir så less! Pallar inte mitt eget humör. Jag försöker tänka på annat, tänka positivt och sysselsätta mig med allt möjligt, men ingenting vill fungera! Jag funderar seriöst på att ta kontakt med en psykolog eller terapeut eller nåt. De borde ju veta varför jag är helt screwed up just nu.
I och för sig har jag alltid varit sån att jag har tänkt ut det värsta möjliga scenariot i mitt huvud utan att ta hänsyn till fakta eller reson. Tänka positivt har aldrig varit min grej. Men på sista tiden har det varit ännu svårare.
Att jag inte har tagit till droger för att mota bort mina demoner är egentligen ett under. Men jag har ju mitt enorma kontrollbehov också. Det gör att jag inte "klarar av" att droga bort verkligheten. Tur det! Mina grundvärderingar går också emot att droga bort problemen.
Tankarna kommer och går. Vissa dagar är det bättre än andra. De sämre dagarna, eller kvällarna rättare sagt(det är då allt kommer), kan jag gråta oavbrutet i flera timmar. Detta trots att jag är fullt medveten om att jag inte resonerar logiskt. Jag vet att jag överdriver känslomässigt. ändå slutar inte tårarna komma.
Jag har så mycket jag borde ta tag i. Nej, rättare sagt, måste ta tag i. Så mycket jag har försökt förtränga och gömma undan i hopp om att det ska försvinna då. Det finns så mycket jag inte kan prata om. Egentligen är det inte jättehemska saker, men jag är så rädd om min fasad och min stenhårda yta. "Låt dom aldrig få se dig skaka. Låt dom aldrig få se dig svag." Men vad är det värsta som kan hända om jag visar mig svag? Om jag för en gångs skull vågar visa lite känslor?
Jag antar att jag måste börja bit för bit. Nysta upp knutarna. Ta en sak i taget. Berätta lite åt gången. Men egentligen vill jag bara skrika ut allt på samma gång. Åh, varför ska jag vara så dålig på sånt här!
I'll love you with all the madness in my soul
Inte trodde jag att jag skulle bli dödligt förälskad i den där killen som jag flirtade lite med via jobbet. Jag visste redan då att han var någonting speciellt, men inte att jag skulle kunna känna sådan här känslor för honom. För någon.
Och det räcker inte med att han är min första riktiga kärlek. Han är också den enda mannen jag värderat min relation med så högt att jag skulle gifta mig imorgon om han friade, föda fram tio barn åt om han så önskade, lova evig trohet och se mig själv leva med resten av mitt liv. Skulle är också fel ord, jag vill inget annat! Jag älskar honom! Tre ord jag aldrig någonsin sagt till någon, men som jag så gärna vill säga till honom.
Han tar hela tiden fram nya sidor hos mig. Det bästa hos mig. När jag blir arg på honom så tar jag fram mina värsta sidor. Han har sett båda. Han får se mer och mer av mig. De riktiga sidorna. Bit för bit.
Senaste året har varit en berg- och dalbana på alla sätt och vis. Det är inte bara han som bär skulden till det. Topparna och dalarna har fått mig att inse vad som är viktigt i livet. Livet som jag inte vill något hellre än att dela med honom.
Jag är lite stolt över mig själv faktiskt. För jag har berättat det mesta för honom. För första gången i mitt 23-åriga liv har jag blottat mina djupaste känslor för någon. Han vet var jag står. Nu önskar jag ingenting annat än att målet är ömsesidigt. Jag kommer inte att hata honom om han väljer att inte dela framtiden med mig, men det skulle göra så jävla ont!
Hur lyckades du lirka fram alla de här känslorna hos mig?
Jag är i alla fall riktigt tacksam att du gjorde det!
Tack för att du fått mig att älska dig H!
<3
...och utanför står världens finaste kille! Han hade kört från Sthlm idag och sen kom han direkt hit. Han hade varken varit hem eller besökt sina vänner(som han typ bor hos i vanliga fall) innan. Jag blev så underbart glad! Vi har inte hörst på en månad när han varit hemma i Marocko, så jag hade inte så höga förhoppingar på att överhuvudtaget få se honom igen.
Jag frågade hur han hade haft det och vad han hade gjort. Han svarar: "Varit med familjen, tagit det lugnt och förlovat mig." Mitt hjärta stannade. Sen började han skratta och sa att han skämtade. Tur för honom! Men det hela ledde han in lite snyggt på ett väldigt seriöst samtal. Jag vet inte om han hade "planerat" det innan, men nu blev det så i alla fall. Nej, vi har inte planerat att förlova oss om ni tror det, men för första gången har vi pratat på riktigt. Han vet vad jag känner nu, och det känns som att en sten har släppt från mitt hjärta. Har inte vetat hur jag ska kunna säga allt jag känner till honom, men nu när han frågade så blev det helt plötsligt så enkelt. Jag har lätt för att prata om det mesta, men när det kommer till vissa saker tar det bara stopp.
Han är som jag sagt tidigare världens finaste kille(nej, jag är inte partisk ;P ) och jag hoppas att allt kommer att falla på plats till sist. Vi är en bit på väg nu, men tids nog kommer ett vägskäl. Vi båda vet vilken väg jag kommer att ta, sen kan jag bara hoppas att han väljer samma.
Gonna free fall out into nothin'
När jag äntligen hade kommit över att jag blivit gammal. Börjat gilla tanken till och med. Kändes skönt att tonåren, med allt vad det innebar, var över.
Sen det här. Bakslag.
Det är mycket som händer. Rykten som florerar. Något har sett en sak och en annan har hört någonting. Det är så jobbigt när man inte vet vad man ska tro. När någon man träffat en gång berättar något för en om någon man trodde man kände väl. När man inte vet om personen som berättade saken var ärlig eller bara skämtade.
Och värst av allt, när man själv sett saker som man inte vet om man ska våga berätta för personen det kommer att påverka. Anledningen är att man inte är riktigt säker på vad man har sett. Kanske har man bara inbillat sig?
Kanske börjar man inse saker man inte ville inse. Är det jobbigt eller kanske bara befriande?
Jag har så mycket tankar i huvudet. Allt bara snurrar just nu. Jag vet ingenting om allting. Det är inte en befriande tanke.
"And I'm a bad boy cos I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart"
Tårar
Just nu: Coldplay - Fix you
I sammanhanget kan det nämnas att jag inte ens lyssnar på Coldplay i vanliga fall.
Ibland behöver jag gråta. Ibland är tårarna nödvändiga.
Jag skulle aldrig bli en sån här tjej. Det hade jag bestämt för länge sedan.
Men vet ni vad?
Jag saknar den där killen så att det gör ont!
Jag vet att han är lycklig när han är med sin familj och sina vänner där nere, och jag unnar honom verkligen att få vara med sina nära och kära. Men för min egen del känns det ändå pissigt dåligt just nu. Han har inte hört av sig på en och en halv vecka, och jag analyserar självklart varför. Förmodligen är det en kombination av att jag var bortrest förra veckan, att han umgås med sin familj, att ramadan just är avslutad, att det är dyrt att ringa och att han i vanliga fall också är dålig på att höra av sig.
Förmodligen har jag ingenting att oroa mig för, men lika förbannat gör jag det! Jag vet inte vad vi har när han kommer tillbaka. Om vi har någonting alls. Och det gör så ont att inte veta! Eller mest ont gör det såklart att tänka tanken att vi kanske inte har någonting alls. Jag föreställer mig alltid det värsta.
Ibland behöver jag tårarna. Ikväll behöver jag tårarna.
Jag gråter för att jag tycker så oerhört mycket om honom. För att han är världens finaste. Och för att jag vill ha honom i mitt liv för all framtid.
Jag har aldrig förr känt så här.
Jag har aldrig förr varit kär.
Kanske är kärleken värd några tårar?
Tankar
Sista året har som sagt varit en riktig berg- och dalbana. Aldrig förr har jag gråtit så mycket, haft så många ångestfyllda nätter, så många stunder av uppgivenhet och aldrig förr har jag känt mig så glad och skrattat så mycket.
Det har varit det jobbigaste året i mitt liv. Och jag har inte haft nån att dela alla de här känslorna med. Inte för att jag tror att mina vänner hade sett mig som en börda, men ju närmare en människa är mig, ju svårare har jag att dela mina innersta känslor med den. Det kanske låter väldigt konstigt, men så är det. Igår berättade jag det mesta för Sanna. Vi känner inte varandra så bra och samtidigt vet jag att hon varit med om en del saker också. Jag hoppas att mina nära vänner förstår att det inte har något med att jag inte litar på dem eller så att göra, utan att det känns lättare för mig att prata med en person som inte står mig lika nära.
Hur som helst. Det har varit ett jättejobbigt år. Och det är det fortfarande ibland. Men, jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv också. Utvecklats som person. Jag vet vad som är viktigt i livet för mig och mina värderingar har blivit mycket starkare. Jag har tänkt mycket på rätt och fel, hur jag vill leva mitt liv, religion och jag har förstått att ibland måste man våga chansa och verkligen jobba för sina drömmar och det man tror på. Ingenting kommer gratis, men samtidigt kan man själv inte påverka allt.
Jag försöker att inte döma andra människor. För vem är jag att döma? Visst, jag säger klumpiga saker och klagar mycket. Men skillnaden är att nu tänker jag åtminstone efter i efterhand, och försöker att bättra mig. Jag försöker förstå andra människor och jag försöker hela tiden förbättra min egen person och mina handlingar. Jag dricker nästan aldrig längre, och jag vet var gränsen går idag. Av den enkla anledningen att jag vill vara närvarande, ha kontroll och inte skylla mina handlingar på något som alkohol. Det kanske låter tråkigt, men jag mår mycket bättre så. Jag slutade också röka av anledningen att jag inte vill vara beroende av någonting, utan att jag vill ha kontroll över mitt liv. Samtidigt har jag ingenting emot att andra röker eller dricker.
Hade någon sagt det här till mig för ett par år sedan hade jag bara skrattat och sagt att det aldrig skulle hända. Men man ska aldrig säga aldrig, det är någonting jag också har lärt mig.
Jag vill inte framstå som en bättre person än någon annan. För det är jag inte. Jag har mina fel och brister. Men jag jobbar hela tiden med mig själv och jag är blir mer och mer medveten om mina brister.
Livet är en process. En process som ibland spolas fram i rekordfart och ibland är i stand-byläge. Mycket har hänt på sistone, men jag har mycket kvar också.
Sanningen
Men det är omöjligt.
Tankar
När jag får en motgång eller någonting inte blir som jag hade tänkt det brukar jag försöka tänka så här. Det är ett bra sätt att gå vidare.
Men just nu är jag bara så frustrerad. Snart måste väl ändå någonting positivt hända? Jag orkar inte grubbla och vänta. För jag vet inte vad det är jag egentligen väntar på. Just nu känns det bara som om allt går emot mig. Det är riktigt jobbigt.
Och inte känns det bättre av att sommaren är slut och hösten och snart även vintern är på ingång. Det värsta jag vet är vintern. Den är lång, kall, mörk och gör mig bara nere.
Jag tänker även på allt som hände förra vintern. Det som förändrade allt, och inte till det positiva. Det var nog den värsta vintern någonsin. Kanske den värsta perioden i mitt liv. Och nu när det börjar bli höst är jag rädd att behöva uppleva allt igen. Det orkar jag inte. Det går inte. Och det får bara inte hända.
Jag försöker vara positiv, men det är svårt när det känns som att allt går åt fel håll. Allt jag önskar är bara en liten ljusglimt.
