Blondes have more fun?

Jag har träffat så många fantastiska killar hittils undet det här året. Smarta och snygga allihopa, och jag skulle kunna tänka mig vem som helst av dem. Men trots det så har det ändå alltid dykt upp något som satt käppar i hjulet.

En är upptagen. Och med det menar jag väldigt seriöst förhållande. Jag vet att vi aldrig kommer att bli mer än vänner, så jag har förlikat mig med den tanken. En annan är alldeles för blyg. Det känns som att han behöver allt svart på vitt, men jag är inte så bra på svart på vitt när det kommer till killar. En tredje verkade helt perfekt. Vi hade så mycket gemensamt, men sen dök hon upp. En tjej han träffade innan det ens hann bli något mellan oss. Någon som sopade undan mattan och han föll pladask. Lite bittert, men jag hoppas ändå att han blir lycklig. Sen är det fyra och fem som bor på fel ställe i vårt avlånga land. Två finfina pojkar som jag gärna skulle umgås mer med. Men hur hittar man på något spontant med någon som bort 100 mil bort? Och vad skulle de förresten ha en sån gamling som mig till när det finns yngre årsmodeller?

Jag vill tro på kärleken. Jag vill bli sådär löjligt förälskad. Sitta uppe hela natten och bara prata och faschineras. Hångla som tonåringar. Krypa närmare när det blir kallt på natten. Bli glad av varje litet sms. Ha någon att kalla sin pojkvän. Jag vill ha allt det där och jag vill framför allt tro att det är möjligt.

Men nu känns det inte så. Tyvärr. Jag är sinnebilden av en pessimist i sitt livs form. Jag har så mycket i mitt liv. Mer än någonsin faktiskt. Det har hänt så mycket på sista tiden. Jag har utvecklats så mycket. Jag känner så många fantastiska människor och jag har dem som jag älskar i mitt liv. Jag har något som jag verkligen brinner för för första gången i mitt liv. Samtidigt som jag älskar att ha ett hektiskt liv och älskar att hålla på med det jag gör, så tänker jag att vem vill ha någon med så lite tid och som är så insnöad på något? Vem orkar med mig, mina idéer och min tidsbrist? Det känns som att det pusslet blir svårt att få ihop.

Däremot är jag inte villig att ge upp något i mitt liv för någon. Jag har förträngt drömmar och hållit tillbaka mig själv tidigare på grund av partners. Det gör jag aldrig om! Med risk för att låta som en feminist; men att förlora sig själv och inte få utvecklas åt det håll man vill bara för att ha en partner? Det är inte värt det.

Jag måste försöka lösa ekvationen på något sätt, för jag känner trots allt att jag är redo för någon ny. Problemet är bara att jag har glömt det mesta från skolmatten...

Ligger i sängen och tänker. Regnet smattrar mot rutan. Det är juni, första sommarmånaden. Träden har blivit gröna och häggen doftar. Allting blir lite vackrare. Kanske är det också därför du blivit lite vackrare och mycket intressantare. Kanske är det sommarens solstrålar på din hud och vinden i ditt hår som gör att jag ser dig på ett nytt sätt. I ett nytt ljus. Du är ung och snygg. Spännande och intressant. Klok och rolig. Du har den där glimten i ögat som gör att jag faller som en fura. Men jag frågar mig ändå; kan jag bli kär?

Att vara kär är att ha hjärtat utanpå. Alla känslor blir så mycket mer påtagliga. Lycka, smärta, skönhet, ångest, förvirring. Det räcker att hjärtat råkar få en liten stöt för att det ska bränna som tusen eldar eller hugga som en dolk.

Att ha hjärtat utanpå är lika underbart som fruktansvärt. Det är jobbigt att känna så mycket. Känna för mycket. Ett ynka litet ord kan göra så ont. Och minsta lilla nuddning kan svida värre än myggbett.

Därför är det lättare att bygga upp en mur. En solid stenmur runt hjärtat. Att välja att inte känna. Att välja att inte falla. Att välja att inte bli kär. Inte våga bli kär.

Jag har själv byggt upp en mur. För att undvika att någon lockar ut hjärtat på utsidan igen. För att slippa känna svek igen.

Men jag vill ändå tro att min mur inte är helt tät. Att det finns en liten glipa där ljuset kan sippra in. En liten glipa där någon sakta, sakta kan lirka ut mitt hjärta på utsidan igen.

Den här gången hoppas jag att denna någon vårdar det ömt. För innerst inne vill jag ha hjärtat på utsidan, bara jag slipper alltför många och alltföt hårda stötar. Jag vill bli kär och jag vill ge mitt hjärta till någon som vet hur han ska ta hand om det på bästa sätt.

Men är jag redo att falla handlöst?

Jag borde egentligen sova, men istället sitter jag och reflekterar över det som har hänt 2011, so far.

Drygt ett kvartal har gått. Under detta kvartal har det förmodligen hänt mer än under hela 2010. Både inom mig och rent bokstavligt. Ett två år långt förhållande har tagit slut. Som det känns nu var det det bästa som kunde hända. Missförstå mig inte, det är inget fel på H. Han är en ytterst vettig kille. Visst han har också sina brister och fel, men han är en bra kille i grund och botten. Men för min egen utveckling så var det bra att det tog slut. Vissa viktiga saker skiljde oss åt, och jag hade förmodligen aldrig kommit underfund med vad jag själv vill om vi hade fortsatt tillsammans. 

Jag har kommit till insikt om väldigt mycket faktiskt. Vad jag vill i livet. Nå ja, något så när vad jag vill. Vad som är viktigt för mig i mitt liv förstår jag i alla fall bättre. Jag vill bli framgångsrik i det jag tar mig för att göra. Jag vill tjäna mer pengar än jag gör idag och ha ett jobb där jag får ta ansvar på ett annat sätt och utvecklas mer än jag gör idag. Jag vet inte exakt med vad, men jag vet i alla fall vad det lutar åt. Jag vill förkovra mig i sådant som jag tycker är intressant. Jag vill ha råd att resa och se världen. Jag vill jobba hårt och känna mig viktig. Samtidigt vill jag värna mer om mina relationer. Hitta på mer knäppa grejer och umgås med de som jag verkligen bryr mig om. Jag tänker satsa stenhårt på politiken. Jag har äntligen hamnat i ett sammanhang där jag känner mig välkommen till 100% och där jag känner att jag passar in och har något att tillföra. På kort tid har jag ändå lyckats klättra en bra bit där och det känns både overkligt och helt fantastiskt!

Under det här kvartalet har jag också lärt känna en hel bunt nya härliga människor. Socialiserat mer. Inte tänkt efter så mycket, utan bara hängt på och gjort massa kul grejer. Varit på fler fester och besökt krogen betydligt mer. Varit mer spontan helt enkelt. Jag har gjort saker som jag aldrig tidigare vågat eller trott att jag skulle göra. Tagit risker och chanser. Inte varit lika nojjig och försökt slutat överanalysera allt in i minsta detalj.

Jag känner att jag är på väg någonstans och för kanske första gången i mitt liv har jag mål att sträva efter. Dessa mål är fortfarande lite diffusa, men jag tror att med tiden kommer de att klarna mer och mer. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende, men jag tror att jag har kommit till bättre insikt med hur jag ska använda mitt självförtroende på bästa sätt.

Tack för att du sviker mig än en gång! Varje gång du fått mitt förtroende så förbrukar du det direkt. Jag vill inte känna så här. Det ska inte vara så här!

Kan inte sova. Har tusen tankar i huvudet. Och alla tusen bara snurrar runt där inne. Ibland är det nästan lika jobbigt att veta vad man vill som att inte veta det. För vet man vad man vill är det dags att ta reda på hur man ska göra för att ta sig dit, och det kan vara minst lika svårt att lista ut. Jag vet målet. Men inte vägen dit.

Igår såg jag I rymden finns inga känslor. Mest för att jag hört så mycket om den(och för att Bill Skarsgård spelar huvudrollen). Men den fick mig faktiskt att börja grubbla en hel del (igen)...

Jag vet att alla med aspergers är långt ifrån Bills karaktär i filmen. De jag känner med den diagnosen är faktiskt inte alls så. De är mycket mer "normala". De stänger inte in sig i en tunna, är livrädda för beröring och måste äta samma mat varje vecka.

Men tankarna på vad jag själv skulle få för diagnos kom upp igen. Med åren har jag nämligen insett att någon form av diagnos måste jag ha, men vilken vet jag inte alls. Mamma berättade för ett par dagar sen att om hon hade vetat vad damp var när jag var liten(det var inte så "populärt" då) så hade hon varit säker på att jag hade haft det. Många av symptomen som små barn kan visa upp stämde tydligen in på mig. Fick jag inte mat när jag var hungrig så skrek jag tills jag fick bristningar i ansiktet. Och fick jag inte som jag ville överhuvudtaget så blev jag tokig. För att ta två exempel. Har en bekant som har adhd och när hon berättar om det så känner jag igen mig i en hel del.

Men damp(och adhd) innebär oftast hyperaktivitet, dålig tidsuppfattning samt sen tal- och språkutveckling. Jag är sällan hyperaktiv, är extremt noga med tider och jag började prata tidigt och utecklade också mitt språk tidigt.

Däremot har jag dålig kontroll på mina impulser och mitt humör, har alltid varit oerhört trotsig och min motorik är inte alls den bästa. Har faktiskt riktigt dålig motorik och ingen som koordination Är klumpig och har ofta sönder saker eller råkar skada mig. Mitt humör kan jag kontrollera lite bättre idag, men jag kan fortfarande inte behärska mig i alla situationer. Glömsk är jag också. Och jag kan inte koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av. I skolan var bra på det jag var intresserad av. I de ämnena behövde jag i princip aldrig plugga utan det jag hörde på lektionerna fastnade i skallen. (Och blev jag riktigt intresserad så läste jag allt jag kom över om ämnet, även om jag inte hade nån nytta av det för själva skolarbetet.) Det jag inte var intresserad av, det pluggade jag heller inte till, för det tyckte jag inte var viktigt. Jag störde också lektionerna mycket, främst under mellanstadiet då jag måste ha varit en riktig plåga. Jag var kanske en av de smartaste i klassen, men också en av de absolut jobbigaste.

På så sätt stämmer symptomen på adhd in ganska bra. Men i andra fall stämmer det inte in alls. Jag är verkligen ingen tidsoptimist! För mig är det snarare extremt åt andra hållet. Ska jag vara på en plats en viss tid så tror jag alltid att det ska ta minst dubbelt så lång tid att ta mig till den platsen. Det resulterar i att jag är där långt före avtalad tid. När det kommer till att passa flyg, tåg osv är det ännu värre. Då kollar jag biljetten x antal gånger och ser till att vara på plats helst flera timmar innan avgång. Är det någon annan som ska ordna skjuts till t.ex. flyget så blir jag orehört stressad över att den personen ska komma försent. Och skulle var nån gång vara försenad av nån anledning så kan hela dagen bli förstörd.

Jag är också väldigt organiserad(även om det inte alltid märks utåt) och har ett starkt kontrollbehov. Jag skriver perfekt utformade listor, lägger in massa påminnelser i mobilen och på jobbet är det jag som utformar rutiner och skriver ner vilka dagar vad ska utföras. Förövrigt har jag mer rutiner än vad folk kanske tror. Jag diskar alltid disken i en viss ordning, manglar alltid lakanen på ett visst sätt, gör alltid samma sak innan jag somnar, kollar alltid spisen innan jag går ut på morgonen mm mm. Hatade att sova borta när jag var yngre, just för att då blev rutinerna helt sabbade.

En annan sak som tyder på någon form av diagnos är mina tvångstankar. Det är inte så hemskt som det låter, men jag har faktiskt vissa tvångstankar. Mycket handlar om siffror och jämnvikt. Vissa siffror och sifferkombinationer är bra medan andra är dåliga. Det innebär bla att jag måste ha volymen på tvn på vissa nivåer och att om det är numrerade sittplatser så väljer jag att sitta på vissa nummer. Tar jag bort skräp ur ett öga måste jag göra det även ur det andra, även om det inte finns nåt där. Rör jag med tummen i en annan fingertopp så måste jag röra i alla fingertoppar och lika många gånger. Sånna grejer. Det styr inte mitt liv, men de finns där. Fast när jag var i typ 6-7-årsåldern hade jag ett tag en tvångstanke om att jag alltid var tvungen att somna innan åtta på kvällen. Det påverkade ju faktiskt mitt liv en hel del.

Jag har också svårt för alltför nära relationer och för att kunna uttrycka mina känslor. Inte när det kommer till ilska och liknande, men annars. Har också jättesvårt för att ta personlig kritik eller att folk säger åt mig vad jag ska göra. När jag var barn var det omöjligt och jag började gråta när någon annan än mina föräldrar sa till mig om nåt. Det är nästan så än idag faktiskt. Självklart gör jag som min chef säger, men säger någon annan till mig vad jag ska göra så blir jag obstinat. Tjurskallig och envis som synden är jag. Och på tal om nära relationer så har jag också ett stort behov av att få vara ensam. Om det beror på att jag träffar så mycket folk på jobbet vet jag inte, men det har alltid varit så säger mamma. Jag föredrar också att göra saker själv utan hjälp från andra. Blir t.ex. tokig av att laga mat med andra och lagsporter är bland det värsta jag vet att delta i.

Jag vet inte alls vilken diagnos jag skulle få, för det är så många symptom som motsäger sig varandra. Gjorde på skoj både adhd- och aspbergerstest på nätet. Test som är utformade av kunniga människor som jobbar med sånt här. Trots det så vet jag att man inte ska stirra sig blind på sånna test utan att det endast är läkare som kan ställa diagnoser. Hur som helst var resultaten ganska så intressanta. På adhd-testet hade jag svarat sånna svar som tyder på adhd på 13 av 18 frågor. Men jag hade svarta "ibland" och "ganska ofta" och inte "alltid" på de flesta svaren, vilket inte gör svaren lika starka om ni förstår vad jag menar? Och på aspergertestet så fick jag resultatet: "Det finns personlighetsdrag hos dig som är typiska för aspergerspersoner." 

Jag vet att man inte ska ställa diagnoser på sig själv och att det hela säkert tyder på hypokondri, men det här är nåt som jag har tänkt på länge. Fast så länge jag kan leva ett normalt liv så tycker jag inte att det är nåt att fokusera alltför mycket på. Men det skulle ändå vara intressant att veta...

Sen tror jag också att alla människor har symptom som stämmer in på olika syndrom och bokstavskombinationer. Vi har bara mer eller mindre av dem.

Egentligen vill jag bara skriva ett jätteargt inlägg. Precis vad jag känner och lite till. Formulerar meningarna i mitt huvud. Blir bara argare och argare inombords. Jag är fortfarande inte ledsen, utan jag är så fruktansvärt förbannad.

Men samtidigt tror jag att allt är Guds mening. Det finns en mening med allt, och ibland behöver Gud ta till drastiska metoder för att man ska förstå. Jag menar, jag borde ha förstått vad jag skulle göra för länge sedan, men jag har blundat för så mycket som jag inte velat se. Så nu var det kanske tvunget att bli så här.

Fast när jag riktigt tänker efter så är jag både arg och förväntansfull på samma gång. Konstig kombination kan man kanske tycka, men jag vet att det finns så mycket som jag försakat som jag vill uppleva. Från och med nu ska jag göra precis det jag vill också. För varför ska jag inte göra det?

Jag vill skriva av mig allt, men det är under min värdighet. Jag borde ta det med berörda personer först. Allt annat vore orättvist. Även om jag inte borde tänka på vad som är "rättvist" just nu. Är det rättvist mot mig? Knappast. But I am a the bigger person...så är det bara (och jag vet faktiskt inte hur man säger det på svenska. Sorry.).

Nej, jag måste reda ut den här röran en gång för alla innan jag gör nåt som jag kommer att få ångra sen.


Tills dess lyssnar jag på Gasolin' och tänker på allt som livet har att erbjuda.

"This is my life
this is my time
just show me the light
and I'd go there

Give me the wine
bitter and sweet
and a little bit of bread
that's all I need"

Som om det inte var nog med röran som den var. A big mess så att säga. Ikväll visade det sig att det är a big big BIG mess. Vet inte ens om jag vill rota mer i det för jag vet inte vad jag kommer att hitta då. För många inblandade till att börja med. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på vissa personer på samma sätt. Just nu känner jag att jag inte orkar bry mig så mycket. Vill bry mig. Borde gråta. Men det kommer inga tårar. Inte än i alla fall. Just nu vill jag bara spy.

Tänk att ens bild av någon kan ändras totalt på en sekund. Någon man såg upp till ser man helt plötsligt ner på. Mår illa när jag tänker på det. Försöker att inte bli bitter, för det är det sista jag vill bli i det här fallet.

Har levt i en illusion så länge. Har blundat för sanningen. Jag är inte så dum som jag har verkat, men att det skulle vara så här illa kunde jag väl ändå inte tro? Fy fan. Och jag visste också att den som skulle såras i slutändan var jag, men det har jag inte velat tänka på.

Det sägs att vad vi alla helst vill ha är någon som älskar oss. Visst är det kanske så. Men är det inte minst lika viktigt att älska sig själv och sitt liv?

Det här året har jag bestämt att jag ska ha så kul som möjligt och verkligen försöka älska mitt liv. Se till att jag gör livet så pass innehållsrikt och roligt att jag kan älska det. Känna efter vad jag vill och sen göra det. Jag har så mycket att se fram emot att det här inte ska få grusa mina planer. Jag ska ha den fetaste födelsedagsfesten. Hälsa på den bästa släkten. Äta den godaste maten och dricka den godaste champagnen. Umgås med de bästa vännerna som man kan ha. Gå ut och skaka rumpa i den snyggaste klackarna. Titta på de bästa fotbollsmatcherna med de hetaste spelarna. Bada varma skumbad med tända ljus och mysa i den mjukaste morgonrocken. Ha en underbar semester i Spanien och spana på de snyggaste spanjorerna. Sova i den skönaste sängen i mitt nyrenoverade sovrum. And the list goes on and on...

Det här ska bli mitt år!

Och adrenalinet pumpar på i ådrorna...

Ikväll saknar jag H så att det gör ont. Om en dryg vecka kommer han hem, men det känns som en evighet. Har inte hört av honom annat än via ett sms, och nu vågar jag inte ringa. Det känns som att det har gått för lång tid för att ringa. Men att vi inte hör av varandra på ett tag är ingenting ovanligt egentligen, speciellt inte när någon av oss är på resande fot. Det låter nog väldigt konstigt det där, men vi har ett komplicerat förhållande där allt som är självklart för andra inte är det för oss. På gott och ont.

Men att kärleken är komplicerad betyder inte att den är mindre värd. Jag älskar honom så att hjärtat blöder ändå.

Toy ringde tidigare ikväll.

Jag kunde ha blivit arg eller åtminstone irriterad. Han vet att jag inte är intresserad längre och han vet att jag har någon annan nu. Av den anledningen borde jag ha blivit irriterad.

Men det blev jag inte. Någon äcklig egocentrisk del av mig blir istället glad och bekräftelsen göder det där egot i mig ännu mer. Är vi inte alla sånna? Får vi inte alla en kick av att känna oss åtråvärda och att ha makt? Må hända att jag är väldigt egocentisk och självgod, men jag kan i alla fall erkänna det.

(Att han lyckas pricka in att höra av sig när H är bortrest är ändå rätt typiskt...och lite jobbigt.)

Ibland saknar jag min djupa sida. Jag hade en djup sida en gång. En djup sida som jag ofta bejakade.

Jag skrev mycket på den tiden. Dikter, noveller, låttexter och det hände även att jag började på att skriva någon roman. Jag läste också mycket mer. Tyngre grejer. Klassiker. Dostojevskij, Söderberg, Bulgakov, Wilde. Även nutida författare. Hagman och Birro. Killar som var heta just då. Historia och biografier. Analyserade texter. Allt från låttexter till dikter. Tänkte. Löste världsproblem i mitt huvud. Hade svaren på livets svåra gåtor.

Idag är allt så mycket mer yta. Läser dagstidningar, om jag hinner. Grubblar på nästa elräkning. Lyssnar på musik, men utan att tänka mer på vad den handlar om. Skriver handelslistor och försöker få ut mig nåt vettigt här på bloggen. Kultur är senaste Elle och jag känner mig duktig om jag lyckas läsa ut en chick-lit på 150 sidor.

På den tiden var jag en hejare på att få ner ord på papper. Jag var utan att skryta allt för mycket riktigt duktigt på att skriva. Hade ett flyt i mina texter och utveckade hela tiden mitt ordförråd. 

Jag vill tillbaka till det där. Men hur gör man? Hur får man tillbaka djupet man en gång hade? 

Allra helst vill jag bara låsa in mig ensam i ett hus någonstans. Lyssna på fin musik. Läsa poesi. Dricka för mycket rödvin och röka sönder mina lungor. Och sen skriva min roman. Min bestseller som människor om tvåhundra år forfarande ska läsa och prata om.  

Det är mer än ett och ett halvt år sedan vår första kyss. Jag minns pirret i kroppen och känslan av total lycka. Hade ju spanat in dig i mer än ett halvår innan du fick tummen ur och bjöd ut mig. Eller rättare sagt, bjöd hem dig själv till mig. Från början var du bara en vanlig hantverkare bland alla de andra under renoveringen på jobbet. Men redan första gången du pratade med mig och jag såg din luriga blick så förstod jag att det var nåt speciellt med dig. Och sen dröjde det inte länge föränn jag började fantisera om en framtid med dig.

Ett och ett halvt år. Det är en lång tid. Och är det nåt jag verkligen saknar och vill uppleva igen så är det en första kyss. Men man får bara en första kyss, hur tråkigt det är må vara.

Den första kyssen är alltid nåt speciellt. Hur kommer den att kännas och smaka? Kysser han passionerat eller mjukt? Blundar han eller tittar han en i ögonen? Alla känslor som väller över en vid det tillfället är nåt som är svårt att någonsin komma tillbaka till.

Samma sak med första gången. Ja, ni vet vad jag pratar om. Första gången kanske egentligen inte är den bästa, långt ifrån. Men den är ändå så speciell. Man har inte en endaste aning om vad som ska hända och hur bra man kommer att passa ihop på den fronten. Vad gillar han och vilka trick kör han med? Ja, och massa andra tankar som jag inte ska ta upp här.

Det är sånt här jag tänker på och sånt här jag saknar. Jag älskar H, men trots det är det en jobbig tanke att tänka att jag aldrig mer kommer att få uppleva en första kyss med någon som jag genuint gillar. Passionen finns kvar, men spänningen är borta. Jag kommer inte att "byta ut" honom på grund av det här. Aldrig! Det är det knappst värt! Men ibland är tanken lockande, och det är då man verkligen måste tygla sig själv och bara låta det stanna vid just en tanken.

Är det okej att använda politik som en raggningsmetod?
Hm...

Som vanligt snurrar tusen tankar i huvudet. Det är kväll så det hör till.

Har dåligt samvete för ett uteblivet samtal. Har ångest över att jobba med en stukad fot imorrn. Undrar om det är en spricka i foten, för den blir bara mer och mer svullen. Funderar på om jag är knäpp för att jag lyssnar på Fairytale of New York i augusti. Funderar också på hur jag ska rymma alla mina väskor i klädkammaren. Egentligen borde jag sova, för jag är(var?) jättetrött. Tänker på hur inskränkta människor det finns i den här staden, och i synnerhet i min bostadsrättsförening. Och ska jag reta dem ännu lite mer? Tänker på kärlek, allt vad det innebär och vad man kan "offra" för kärleken. Funderar på om jag ska gå på mycket hockey i vinter, eller ingen alls. Ska jag tona håret lite mörkare eller gå all-in och göra det ännu lite ljusare? Hur ska jag hinna med allt + jobba i helgen?

Och hur ska jag kunna göra allt det här med stukad fot?

De finns de som påstår att de inte ångrar nåt. Jag tror att de ljuger.

Jag ångrar mest det som jag aldrig gjorde. Jag tänker såklart inte på det varje dag, men ibland så fylls huvudet med de där tankarna. Ikväll är en sån kväll. Den sista tiden har varit en sån tid.

Det finns en sak som jag verkligen ångrar. Eller ångrade. Någonting som jag inte vågade. Någonting som var både skrämmande och lockande på samma gång. När jag hade vunnit över rädslan och det enda som återstod var spänningen, ja då var det försent.

Den chansen är sedan längen borta. Den kommer aldrig tillbaka. Men ibland dyker en liknande chans upp, och nu kan vara en sådan gång. Utan något som helst facit så känns det som att den här chansen är tusen gånger bättre än den förra. Och blir den här chansen verklighet så måste jag ta den. Det finns inget alternativ. Jag kan inte göra samma misstag igen. Jag kan inte vara så feg.

Lyckorus och nervositet. Men jag ångrar hellre någonting som jag gjort, än någonting som jag aldrig gjorde.

"Jag har lämnat landet så många gånger
Jag tappat räkningen för längesen
Men sanningen är den att jag är typisk svensk"

Eller?

Det är så mycket tankar som snurrar runt runt i huvudet just nu. Vill få ut dem. Berätta för hela världen, eller åtminstone nån. Måste ha nån att rådfråga. Samtidigt som jag inte vill ha nån annans åsikt. Vill bara att nån ska säga att det är rätt beslut. Fast berättar jag för nån är jag rädd att det aldrig kommer att hända. Att jag bara har inbillat mig allt. Och det kanske jag har också? Det är mycket möjligt.

Men just nu är det allt som finns i tankarna. Jag drömmer om det på nätterna. Och i mina drömmar är det helt underbart. Men dröm och verklighet är sällan samma sak.

En sak i taget. Andas.

Imorgon börjar ramadan, muslimernas fastemånad. Ramadan innebär, vad många skulle kalla det, en hel del uppoffringar. Om jag skulle skriva ner precis allt vad ramadan handlar om här så skulle ni förmodligen ändå inte läsa det, men för er som är intresserade så kan ni ju kika runt på nätet så hittar ni säkert en del information. Men för att förenkla det så innebär det att man lever striktare. Man äter och dricker inte på dagtid, har inte sex, röker inte och många som aldrig annars ber gör det då. Man utsätter sig heller inte för frestelser och ramadan handlar helt enkelt om att tänka mer på Gud och de som har det sämre ställt. Jag är ingen expert på ämnet, så har jag fel så ber jag hemskt mycket om ursäkt.

H är muslim. Det innebär att även han börjar fastan imorgon. För mig innebär det mindre sex och mindre tid tillsammans med honom. För jag är en frestelse. (Det är han som säger det, inte jag! ;) ) Självklart tycker jag att det är lite tråkigt att inte få träffa honom så mycket som jag vill, men jag har full förståelse för att han fastar. Kärleken blir inte svagare för att man inte ses hela tiden, och är det någonting som jag verkligen respekterar så är det religion. Religion kan vara bland det vackraste som finns om den används i positivt syfte. Det verkar många i dagens samhälle missa helt...  

Jag är faktiskt väldigt glad att H är muslim. Jag är glad att det blev just en muslimsk man som jag föll för. Han har moral och värderingar. Ungefär samma värderingar som jag själv har, och det tror jag helt ärligt inte att jag kan hitta i en ateist. Det är svårt och komplicerat att förklara, men mina värderingar är väldigt viktiga för mig och det är också värderingarna som jag tycker är det absolut viktigaste i ett förhållande. Har man helt olika grundvärderingar och vill helt olika saker med livet så tror jag inte att man kan ha ett fungerande förhållande i längden. Den muslimska kvinnosynen handlar mycket om att respektera kvinnan och ge henne det bästa i livet. Både H och hans muslimska vänner är väldigt mån om att man ska ha det bra och jag har faktiskt aldrig blivit så bra behandlad som av dem. Där kan vi snacka om gentlemän! Bland svenska män är det dessvärre rätt så ont om gentlemän. Det är nåt jag tycker att de kan försöka bli bättre på!

Jag genraliserar rätt så mycket inser jag. Men jag talar bara om mina egna erfarenheter. Det finns idioter inom alla religioner, men jag talar inte om extremister för de tycker jag inte har nån rätt att kalla sig varken muslimer eller kristna. Det finns självklart jättefina svenska killar också, det är jag helt övertygad om för jag känner helt underbara svenska killar också. Men jag pratar om vad jag är ute efter i en relation, och just det råkade jag hitta i en muslimsk kille. 

"Jag vill ha fria vägar ut
Jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet"


Har nån slags kris igen. Känner mig rätt så uppgiven. Åldersnoja. Framtidsnoja. Nojar över det mesta faktiskt.

Vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag göra med mitt liv? Ska jag nöja mig så här? Kan jag nöja mig så här? Hur ska jag kunna förverkliga mina drömmar?

Tankarna gnager i huvudet.

Vill känna mig ung igen. Men frågan är om jag någonsin känt mig speciellt ung?

Är en ung älskare det som behövs för att känna sig lite levande igen? En ung älskare vore kanske underbart, samtidigt som jag känner att det börjar vara dags att börja fundera över giftemål, barn och allt som hör till.

Kanske borde jag sälja allt jag äger och ta första bästa plan någonstans. Börja om på någon annan plats. I något annat land. Det skulle jag säkert ha gjort, om det inte vore för att min familj betyder så oerhört mycket för mig och att jag skulle dö bit för bit inombords om jag inte fick träffa dem varje vecka.

Vad som helst vore nog bättre än nu. Mitt liv har stagnerat. Och inte där jag ville att det skulle stagnera. Herregud, jag hade ju planer och drömmar. I den planen skulle jag vara i ett annat stadie av livet idag.

Men nu blev det inte så.

Vad gör jag åt det? Som vanligt ingenting utom att noja.