Adhd, add, aspbergers eller damp?
Igår såg jag I rymden finns inga känslor. Mest för att jag hört så mycket om den(och för att Bill Skarsgård spelar huvudrollen). Men den fick mig faktiskt att börja grubbla en hel del (igen)...
Jag vet att alla med aspergers är långt ifrån Bills karaktär i filmen. De jag känner med den diagnosen är faktiskt inte alls så. De är mycket mer "normala". De stänger inte in sig i en tunna, är livrädda för beröring och måste äta samma mat varje vecka.
Men tankarna på vad jag själv skulle få för diagnos kom upp igen. Med åren har jag nämligen insett att någon form av diagnos måste jag ha, men vilken vet jag inte alls. Mamma berättade för ett par dagar sen att om hon hade vetat vad damp var när jag var liten(det var inte så "populärt" då) så hade hon varit säker på att jag hade haft det. Många av symptomen som små barn kan visa upp stämde tydligen in på mig. Fick jag inte mat när jag var hungrig så skrek jag tills jag fick bristningar i ansiktet. Och fick jag inte som jag ville överhuvudtaget så blev jag tokig. För att ta två exempel. Har en bekant som har adhd och när hon berättar om det så känner jag igen mig i en hel del.
Men damp(och adhd) innebär oftast hyperaktivitet, dålig tidsuppfattning samt sen tal- och språkutveckling. Jag är sällan hyperaktiv, är extremt noga med tider och jag började prata tidigt och utecklade också mitt språk tidigt.
Däremot har jag dålig kontroll på mina impulser och mitt humör, har alltid varit oerhört trotsig och min motorik är inte alls den bästa. Har faktiskt riktigt dålig motorik och ingen som koordination Är klumpig och har ofta sönder saker eller råkar skada mig. Mitt humör kan jag kontrollera lite bättre idag, men jag kan fortfarande inte behärska mig i alla situationer. Glömsk är jag också. Och jag kan inte koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av. I skolan var bra på det jag var intresserad av. I de ämnena behövde jag i princip aldrig plugga utan det jag hörde på lektionerna fastnade i skallen. (Och blev jag riktigt intresserad så läste jag allt jag kom över om ämnet, även om jag inte hade nån nytta av det för själva skolarbetet.) Det jag inte var intresserad av, det pluggade jag heller inte till, för det tyckte jag inte var viktigt. Jag störde också lektionerna mycket, främst under mellanstadiet då jag måste ha varit en riktig plåga. Jag var kanske en av de smartaste i klassen, men också en av de absolut jobbigaste.
På så sätt stämmer symptomen på adhd in ganska bra. Men i andra fall stämmer det inte in alls. Jag är verkligen ingen tidsoptimist! För mig är det snarare extremt åt andra hållet. Ska jag vara på en plats en viss tid så tror jag alltid att det ska ta minst dubbelt så lång tid att ta mig till den platsen. Det resulterar i att jag är där långt före avtalad tid. När det kommer till att passa flyg, tåg osv är det ännu värre. Då kollar jag biljetten x antal gånger och ser till att vara på plats helst flera timmar innan avgång. Är det någon annan som ska ordna skjuts till t.ex. flyget så blir jag orehört stressad över att den personen ska komma försent. Och skulle var nån gång vara försenad av nån anledning så kan hela dagen bli förstörd.
Jag är också väldigt organiserad(även om det inte alltid märks utåt) och har ett starkt kontrollbehov. Jag skriver perfekt utformade listor, lägger in massa påminnelser i mobilen och på jobbet är det jag som utformar rutiner och skriver ner vilka dagar vad ska utföras. Förövrigt har jag mer rutiner än vad folk kanske tror. Jag diskar alltid disken i en viss ordning, manglar alltid lakanen på ett visst sätt, gör alltid samma sak innan jag somnar, kollar alltid spisen innan jag går ut på morgonen mm mm. Hatade att sova borta när jag var yngre, just för att då blev rutinerna helt sabbade.
En annan sak som tyder på någon form av diagnos är mina tvångstankar. Det är inte så hemskt som det låter, men jag har faktiskt vissa tvångstankar. Mycket handlar om siffror och jämnvikt. Vissa siffror och sifferkombinationer är bra medan andra är dåliga. Det innebär bla att jag måste ha volymen på tvn på vissa nivåer och att om det är numrerade sittplatser så väljer jag att sitta på vissa nummer. Tar jag bort skräp ur ett öga måste jag göra det även ur det andra, även om det inte finns nåt där. Rör jag med tummen i en annan fingertopp så måste jag röra i alla fingertoppar och lika många gånger. Sånna grejer. Det styr inte mitt liv, men de finns där. Fast när jag var i typ 6-7-årsåldern hade jag ett tag en tvångstanke om att jag alltid var tvungen att somna innan åtta på kvällen. Det påverkade ju faktiskt mitt liv en hel del.
Jag har också svårt för alltför nära relationer och för att kunna uttrycka mina känslor. Inte när det kommer till ilska och liknande, men annars. Har också jättesvårt för att ta personlig kritik eller att folk säger åt mig vad jag ska göra. När jag var barn var det omöjligt och jag började gråta när någon annan än mina föräldrar sa till mig om nåt. Det är nästan så än idag faktiskt. Självklart gör jag som min chef säger, men säger någon annan till mig vad jag ska göra så blir jag obstinat. Tjurskallig och envis som synden är jag. Och på tal om nära relationer så har jag också ett stort behov av att få vara ensam. Om det beror på att jag träffar så mycket folk på jobbet vet jag inte, men det har alltid varit så säger mamma. Jag föredrar också att göra saker själv utan hjälp från andra. Blir t.ex. tokig av att laga mat med andra och lagsporter är bland det värsta jag vet att delta i.
Jag vet inte alls vilken diagnos jag skulle få, för det är så många symptom som motsäger sig varandra. Gjorde på skoj både adhd- och aspbergerstest på nätet. Test som är utformade av kunniga människor som jobbar med sånt här. Trots det så vet jag att man inte ska stirra sig blind på sånna test utan att det endast är läkare som kan ställa diagnoser. Hur som helst var resultaten ganska så intressanta. På adhd-testet hade jag svarat sånna svar som tyder på adhd på 13 av 18 frågor. Men jag hade svarta "ibland" och "ganska ofta" och inte "alltid" på de flesta svaren, vilket inte gör svaren lika starka om ni förstår vad jag menar? Och på aspergertestet så fick jag resultatet: "Det finns personlighetsdrag hos dig som är typiska för aspergerspersoner."
Jag vet att man inte ska ställa diagnoser på sig själv och att det hela säkert tyder på hypokondri, men det här är nåt som jag har tänkt på länge. Fast så länge jag kan leva ett normalt liv så tycker jag inte att det är nåt att fokusera alltför mycket på. Men det skulle ändå vara intressant att veta...
Sen tror jag också att alla människor har symptom som stämmer in på olika syndrom och bokstavskombinationer. Vi har bara mer eller mindre av dem.
Jag vet att alla med aspergers är långt ifrån Bills karaktär i filmen. De jag känner med den diagnosen är faktiskt inte alls så. De är mycket mer "normala". De stänger inte in sig i en tunna, är livrädda för beröring och måste äta samma mat varje vecka.
Men tankarna på vad jag själv skulle få för diagnos kom upp igen. Med åren har jag nämligen insett att någon form av diagnos måste jag ha, men vilken vet jag inte alls. Mamma berättade för ett par dagar sen att om hon hade vetat vad damp var när jag var liten(det var inte så "populärt" då) så hade hon varit säker på att jag hade haft det. Många av symptomen som små barn kan visa upp stämde tydligen in på mig. Fick jag inte mat när jag var hungrig så skrek jag tills jag fick bristningar i ansiktet. Och fick jag inte som jag ville överhuvudtaget så blev jag tokig. För att ta två exempel. Har en bekant som har adhd och när hon berättar om det så känner jag igen mig i en hel del.
Men damp(och adhd) innebär oftast hyperaktivitet, dålig tidsuppfattning samt sen tal- och språkutveckling. Jag är sällan hyperaktiv, är extremt noga med tider och jag började prata tidigt och utecklade också mitt språk tidigt.
Däremot har jag dålig kontroll på mina impulser och mitt humör, har alltid varit oerhört trotsig och min motorik är inte alls den bästa. Har faktiskt riktigt dålig motorik och ingen som koordination Är klumpig och har ofta sönder saker eller råkar skada mig. Mitt humör kan jag kontrollera lite bättre idag, men jag kan fortfarande inte behärska mig i alla situationer. Glömsk är jag också. Och jag kan inte koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av. I skolan var bra på det jag var intresserad av. I de ämnena behövde jag i princip aldrig plugga utan det jag hörde på lektionerna fastnade i skallen. (Och blev jag riktigt intresserad så läste jag allt jag kom över om ämnet, även om jag inte hade nån nytta av det för själva skolarbetet.) Det jag inte var intresserad av, det pluggade jag heller inte till, för det tyckte jag inte var viktigt. Jag störde också lektionerna mycket, främst under mellanstadiet då jag måste ha varit en riktig plåga. Jag var kanske en av de smartaste i klassen, men också en av de absolut jobbigaste.
På så sätt stämmer symptomen på adhd in ganska bra. Men i andra fall stämmer det inte in alls. Jag är verkligen ingen tidsoptimist! För mig är det snarare extremt åt andra hållet. Ska jag vara på en plats en viss tid så tror jag alltid att det ska ta minst dubbelt så lång tid att ta mig till den platsen. Det resulterar i att jag är där långt före avtalad tid. När det kommer till att passa flyg, tåg osv är det ännu värre. Då kollar jag biljetten x antal gånger och ser till att vara på plats helst flera timmar innan avgång. Är det någon annan som ska ordna skjuts till t.ex. flyget så blir jag orehört stressad över att den personen ska komma försent. Och skulle var nån gång vara försenad av nån anledning så kan hela dagen bli förstörd.
Jag är också väldigt organiserad(även om det inte alltid märks utåt) och har ett starkt kontrollbehov. Jag skriver perfekt utformade listor, lägger in massa påminnelser i mobilen och på jobbet är det jag som utformar rutiner och skriver ner vilka dagar vad ska utföras. Förövrigt har jag mer rutiner än vad folk kanske tror. Jag diskar alltid disken i en viss ordning, manglar alltid lakanen på ett visst sätt, gör alltid samma sak innan jag somnar, kollar alltid spisen innan jag går ut på morgonen mm mm. Hatade att sova borta när jag var yngre, just för att då blev rutinerna helt sabbade.
En annan sak som tyder på någon form av diagnos är mina tvångstankar. Det är inte så hemskt som det låter, men jag har faktiskt vissa tvångstankar. Mycket handlar om siffror och jämnvikt. Vissa siffror och sifferkombinationer är bra medan andra är dåliga. Det innebär bla att jag måste ha volymen på tvn på vissa nivåer och att om det är numrerade sittplatser så väljer jag att sitta på vissa nummer. Tar jag bort skräp ur ett öga måste jag göra det även ur det andra, även om det inte finns nåt där. Rör jag med tummen i en annan fingertopp så måste jag röra i alla fingertoppar och lika många gånger. Sånna grejer. Det styr inte mitt liv, men de finns där. Fast när jag var i typ 6-7-årsåldern hade jag ett tag en tvångstanke om att jag alltid var tvungen att somna innan åtta på kvällen. Det påverkade ju faktiskt mitt liv en hel del.
Jag har också svårt för alltför nära relationer och för att kunna uttrycka mina känslor. Inte när det kommer till ilska och liknande, men annars. Har också jättesvårt för att ta personlig kritik eller att folk säger åt mig vad jag ska göra. När jag var barn var det omöjligt och jag började gråta när någon annan än mina föräldrar sa till mig om nåt. Det är nästan så än idag faktiskt. Självklart gör jag som min chef säger, men säger någon annan till mig vad jag ska göra så blir jag obstinat. Tjurskallig och envis som synden är jag. Och på tal om nära relationer så har jag också ett stort behov av att få vara ensam. Om det beror på att jag träffar så mycket folk på jobbet vet jag inte, men det har alltid varit så säger mamma. Jag föredrar också att göra saker själv utan hjälp från andra. Blir t.ex. tokig av att laga mat med andra och lagsporter är bland det värsta jag vet att delta i.
Jag vet inte alls vilken diagnos jag skulle få, för det är så många symptom som motsäger sig varandra. Gjorde på skoj både adhd- och aspbergerstest på nätet. Test som är utformade av kunniga människor som jobbar med sånt här. Trots det så vet jag att man inte ska stirra sig blind på sånna test utan att det endast är läkare som kan ställa diagnoser. Hur som helst var resultaten ganska så intressanta. På adhd-testet hade jag svarat sånna svar som tyder på adhd på 13 av 18 frågor. Men jag hade svarta "ibland" och "ganska ofta" och inte "alltid" på de flesta svaren, vilket inte gör svaren lika starka om ni förstår vad jag menar? Och på aspergertestet så fick jag resultatet: "Det finns personlighetsdrag hos dig som är typiska för aspergerspersoner."
Jag vet att man inte ska ställa diagnoser på sig själv och att det hela säkert tyder på hypokondri, men det här är nåt som jag har tänkt på länge. Fast så länge jag kan leva ett normalt liv så tycker jag inte att det är nåt att fokusera alltför mycket på. Men det skulle ändå vara intressant att veta...
Sen tror jag också att alla människor har symptom som stämmer in på olika syndrom och bokstavskombinationer. Vi har bara mer eller mindre av dem.
Kommentarer
Trackback