Blondes have more fun?

Sådär ja, då var det som kan förberedas förberett. Is finns i massor, champagnen är på kylning(alla fyra flaskor då jag inte kunde välja...haha.), leopardklänningen på, spellistan gjord, ansiktet på plats och humöret på topp. Hann till och med med ett besök hos frissan imorse, så håret är nyklippt också.

Nu återstår bara att göra klart maten, tända ljus och marshaller och öppna skumpan.

Gott nytt år allihopa!

Håller på att bli sjuk. Kurerar mig bäst det går med Sinova och Riga balsam. Men jag känner ändå hur förkylningen har mig i ett stadigt grepp. Därför är det väldigt skönt att börja först 13.00 idag. Fick sova länge. Jag har en tendens att strunta i sömnen, för jag tänker att "sova får man göra i graven", men saken den att det är oftast rubbad sömn som ger mig migrän och gör att jag blir sjuk. Men det är lättare sagt än gjort att sova åtta timmar per natt. Blir oftast 4-5 timmar, eller typ 10-11 timmar. Inte bra.

Lyssnar på Babyshambles och gruvar mig för att gå ut. Snö och kyla. Vintern är inte barmhärtig i år. Inte ifjol heller. Inte lätt för en som hatar allt som heter snö och kyla. Men ni kommer heller aldrig höra mig klaga att det är för varmt på sommaren. +30 gör mig absolot ingenting!

Nä, ska ta tag i disken innan det är dags att kissa vovven.

Ciao, ciao!

Jag vet att det aldrig kommer att bli vi. Med vi så menar jag att vi kommer aldrig att gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans. Det vet jag. Det har jag vetat länge.

Ett tidsfördriv. Ett jävligt långt tidsfördriv. Egentligen är det inte rättvist mot någon, men vad ska man annars göra? Jag älskar dig, och det gör så ont i mig. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det. Att jag inte brydde mig. Att jag bara kunde kasta bort dig, gå vidare och aldrig titta tillbaka.

Men det kan jag inte. Det är ett självdestruktivt beteende. Kanske använder jag dig istället för droger?

Jag är inte naiv. Det handlar inte om det. Jag vet ju så väl. Jag vet hur det kommer att sluta, men jag vet inte när. Jag vill inte veta när. Jag blundar för sanningen för att det är enklast så. Enkelt men smärtsamt. Det äter upp mig inifrån.

Jag har försökt komma över dig. Men jag kan inte. Det räcker med att se dig så är jag fast igen. Jag har försökt att inte höra av mig. Jag har försökt att hata dig. Jag har till och med försökt att underhålla mig på annat håll. Men det tar alltid stopp för att jag vet att jag inte vill vaken glömma, hata eller bedra dig. Jag älskar dig. Och jag vill älska dig villkorslöst. Vill kunna se framtiden framför mig, och se att du är en del av den.

Så många sömnlösa nätter och så många tårar.
Är det värt det?

13,5 centimeter klack.
Undra om jag ens kan stå i dem?

Visste ni förresten att Thorsten är halvmarockan?

Egentligen är jag inne i en bra fas. Jag har inte mycket att klaga på. Men när mina vänner mår dåligt så kan jag inte bara släppa det, trots att jag egentligen har det väldigt bra själv.

Just nu är det så. Fick en till oväntad nyhet kastad i ansiktet i kväll. Inte lika chockerande som den förra, men snudd på. Mår dåligt för hennes skull, samtidigt som jag vet att jag inte kan göra nåt. Riktigt trist.

Har tankarna på annat håll, så det blir ingen mer bloggning ikväll.

Blonderade dansbandskillar is the shit!

Kärlek är en känsla. Det är ingenting man kan ta på eller definiera. Och definitionen av kärlek skulle förmodligen ändå vara olika för varje person som skulle försöka definiera den.

Kärlek är så mycket mer än kärleken till en partner. Det kan vara kärleken till sin familj, sina vänner, ett husdjur, ett land, ett hem eller en sinnesstämning. För mig är den ultimata formen av kärlek att få vara på en varm och vacker plats, gärna på en uteservering i en större stad, med de människorna som betyder mest för mig. Att få känna lugnet och energin på samma gång och att få känna sig älskad och levande. Det är livet och det är kärleken i en väldigt konkret form.

Men kärlek är så mycket mer. Så mycket som jag inte kan förklara, för det vore fel ett ens försöka.
 

Mina föräldrar är så olika varandra att det knappast går att vara med olika. Helt ärligt förstår jag inte hur de kunde bo ihop i så många år. Men jag är glad att de är så olika och att jag har fått sidor av dem båda.

Pappa är lugn, men har humör. Han är tålmodig och lärde mig cykla och försökte hjälpa mig med läxorna när jag gick i skolan. Han har alltid sagt att planeringen av halva jobbet och vi brukar ofta bli rätt så arga på varandra när vi ska hjälpas åt med något hemma, typ sätta upp en hylla eller så. Jag planerar i huvudet undertiden jag gör saker, till min pappas stora frustration. Pappa försökte också få med oss ut i skogen när jag och min bror var yngre. Han är skogsägare och tycker att det är viktigt att lära sig hur man planterar skog och stamkvistar träd. Att köra skoter och fyrhjuling uppskattade jag nog mest med våra turer i skogen. Men idag är jag faktiskt glad att jag fick lära mig lite om naturen, även om jag fortfarande inte är speciellt förtjust av att vara ute i skogen. Jag umgås inte jättemycket med pappa, men vi ringer varandra flera gånger i veckan och vi pratar ofta om sport och politik. Han uppmuntrar mig i min "politiska karriär" och har alltid varit den av mina föräldrar som har sporrat mig mest när det gäller utbildning och jobb. 

Om min pappa är lugn men har humör så är min mamma allt annat än lugn, men humör har hon ändå. Mamma har dåligt tålamod och i det fallet är det jag som måste försöka ta ner henne på jorden och tänka logiskt. Vilket ju inte direkt är min starka sida, så då förstår ni kanske hur mamma är... Mamma är också totalt orädd, allt annat än blyg och en människa med mycket handlingkraft. Vi kan bli jättearga på varandra, då vi båda har hett temperament, och det finns ingen som kan reta upp mig så mycket som hon, men som tur är har vi glömt vad vi bråkade om fem minuter senare. Mamma har lärt mig så otroligt mycket. Vi var ofta på utflykter och korta resor när jag var liten. Hon tog med oss till allt från bondgårdar till museum och auktioner. Vi blev inte undanhållna någonting och fick alltid vara med överallt om vi ville. Mamma har inte varit sträng i sin uppfostran, men hon har alltid varit noga med att se till att ge oss bra värderingar, utan att tvinga på oss varken religion eller politiska åsikter. Mamma är också en av mina absolut bästa vänner och vi träffas nästan varje dag och hittar ofta på saker. Vi både reser och går på konsterter tillsammans.


Det fanns en tid då jag önskade att mina föräldrar var lite mer vanliga och normala, men idag är jag ytterst tacksam över att de inte är det!

Min chef sa en gång att jag är en riktig gatukorsning. Sen dess brukar jag presentera mig så när någon frågar om mitt ursprung, för jag tycker att det är ett positivt ord som beskriver mig bra! Jag har rötter i Finland, Danmark, Sverige, Ryssland och Mongoliet...som jag vet om. Och min brokiga bakgrund är någonting som jag är väldigt stolt över, det kan de som känner mig intyga! Mitt finska påbrå är väl det som ligger mig närmast om hjärtat då det är det som jag har mest kontakt med.

Överhuvudtaget är familjen och släkten väldigt viktigt för mig. Extremt viktigt! Allt skulle jag nästan våga påstå. Utan dem vore jag ingenting. Har en pojkvän och några väl utvalda vänner som självklart också betyder oerhört mycket.

Är en rätt så komplex människa med ett hett temperament. Har lika nära till skratt som till ilska och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Envis som en åsna är jag också. Det är min bästa och sämsta egenskap skulle jag vilja säga. Det i kombination med att jag är intresserad av samhällsfrågor och politik var det som fick mig att ta steget till engagera mig politsikt. Idag är jag en stolt medlem i Kristdemokraterna! Just nu är jag i den fasen att jag försöker lära mig hur kommunen fungerar(och inte fungerar). Det är väldigt intressant!

Annars så har ett brinnande intresse för inredning och älskar loppisar och antikaffärer. Mitt hem är en salig blandning av nytt, gammalt, dyrt och billigt. Skulle aldrig vilja bo i ett Ikea-hem. Gillar blommor också. Som en riktig tant.

Och tant är jag i andra sammanhang också. Gillar marmeladkulor och korsord, och ser hellre På spåret och Dansbandkampen än Idol och CSI. För att ta några exempel.

Men så är jag som sagt komplex. Jag gillar ju att resa, gå ut och dansa, besöka festivaler och gå på konserter också. Dricker gärna dyr champagne och älskar att slösa pengar på onödig shopping. Äger närmare 100 par skor och x antal handväskor, det säger väl en del?

Förr var jag inbiten hockey-fantast, men med åren har det intresset svalnat och nuär jag mer insatt i och ser hellre på fotboll. Helst spansk. Så trodde jag aldrig att det skulle bli för ett par år sedan när jag sprang på alla AIK:s hemmamatcher. Det var tider det...

Annars vet jag inte riktigt. Jag är en enkel(?) tjej från Skellefteå som jobbar inom restuarang, bor i "förorten" och kör Toyota. Men som också drömmer om något mycket, mycket större...

Vilken flummig presentation, men det är väl sån jag är?

Har ägnat kvällen åt att skriva julkort till släkt och vänner. Det är på gott och ont jag gör det. Att skriva julkort får en nämligen att inse så många saker.

För det första är det inte alltid så kul att bara skriva under med sitt eget namn. Har man ingen sambo så får man snällt stå som ensam avsändare. Värst är det när det gäller korten man skickar till släktingar som man inte träffar så ofta. Jag tänker att det tänker: -När ska hon skaffa sig man och barn då? Visst börjar det vara på tiden? Mina vänner och min närmaste släkt vet ju ändå hur det ligger till, men många andra känner inte ens till H.

Till pappa är det nya adresser någon gång då och då. Ibland får hans namn stå själv och ibland har han en sambo som får stå med. Det är olika från år till år. Jag vill absolut inte att han ska bli tillsammans med mamma igen, men jag vill att han ska få ro att bo med samma kvinna och på samma ställe åtminstone i ett par år. Gärna livet ut. Det tänker jag också på varje gång när det är dags för julkort.

I år är det några av mina vänner som har flyttat och till och med de som har skaffat hus. Jag är jätteglad för deras skull, men samtidigt inser jag att Bea förmodligen aldrig kommer tillbaka till Skellefteå mer. Förr, när de bodde i en trång etta i utkanten av Uppsala så tänkte jag att det var temporärt, att snart flyttar hon "hem" igen. Men nu, när jag helt plötsligt adresserade hennes julkort till Klockargården Ärentuna så inser jag att nä, man flyttar inte från en underbar gård(som till och med har ett eget namn) på 280 kvm belägen på landet endast en mil utanför Uppsala. Har man tagit det steget så är det inte en temporär lösning. Det gör så ont att inse det! Jag är väldigt egoistisk i det fallet, för jag förstår ju att hon trivs som handen i handsken, men jag vill kunna hitta på spontana saker,  bara ses över en kopp kaffe och skvallra, gå ut på krogen eller se en film. Inte behöva planera massor och bara ses typ fyra gånger per år. Fan, varför ska alla flytta!?

Så det är inte bara som en trevlig gest jag skriver julkort, det är också med vemod och lite ångest som jag gör det. Nu hoppas jag såklart att ni ändå blir glada om ni får ett litet kort av mig, för skulle jag må hemskt dåligt av att skriva julkort så skulle jag såklart inte göra det. Och en liten dos av vemod är faktiskt bara nyttigt!

Vill också tillägga att jag aldrig skickar julkort med tomtar på.
Jag tycker verkligen inte om tomtar!

Livet, jobbet och sökandet efter min egen historia har kommit i vägen.
Men snart är jag tillbaka, jag lovar!

Ibland är man sugen på en perfekt blodig oxfilé och ett glas rött årgångsvin. Ibland vattnas det i munnen av en riktigt god skaldjurspasta med ett balanserat vitt vin. Andra gånger nöjer man sig med ett glas Pol Roger och lite svart kaviar.

De finns också de gånger då man kan döda för några limpmackor med hushållsost och en mugg varm choklad. Ikväll är en sån gång, och det var väl tur då jag inte hade någon champagne på kylning och knappast några färska skaldjur i sikte heller.

Ibland är det simpla det godaste. Ibland sa jag.