Dag 09 – Min tro
Jag har egentligen alltid trott på Gud. Även om jag under mina rebelliska tonår förnekade det. Hur coolt är det att tro på Gud när man är 16 liksom?
Men idag är jag tillfreds med min tro. Jag skäms inte att kalla mig troende. Men jag är inte fanatisk på något sätt, jag går inte ens en gång i kyrkan och jag äger heller ingen Bibel, utan jag är mer religiös för husbehov. Tron är någonting som ger mig styrka, trygghet och som hjälper mig att söka svar.
Jag är döpt och medlem av Svenska kyrkan, men jag vill ändå inte sätta någon etikett på min tro. Jag kallar mig varken kristen, muslim eller jude. Fast jag är född i ett kristet land och blivit uppfostad med kristna väderingar, så på papperet är jag väl kristen. Saken är bara den att kristna och t.ex. muslimska värderingar är till mångt och mycket samma sak, därför tycker jag inte att det är så viktigt att tillhöra en viss religion. Jag kan lika gärna läsa Koranen för att söka styrka och tröst, som jag kan läsa Bibeln för samma ändamål.
Men det är väl så mina föräldrar har uppfostrat mig också. Jag har fått lära mig om alla religioner och det är ingen som har tvingat på mig några åsikter eller någon religion. Jag har fått tro på det jag har velat, om jag har velat tro på någonting alls dvs.
Jag tycker att kyrkan gör så oerhört mycket för så många människor. De ordnar aktiviteter för t.ex. barn, ungdomar, gamla och sörjande. Alla är välkomna i kyrkan, oavsett status i samhället eller religion. Jag var själv med i både barntimmen och miniorerna när jag var barn och trivdes väldigt bra där.
Summa summarum:
Jag är troende och tycker att kyrkan(och moskén) har en viktig plats i samhället. Jag tror att människor mår bra av att ha en tro, och jag tror också att man känner sig lite mer skyldig att handla rätt och att man kanske försöker ha en lite högre moral om man ser sig själv som religiös. För de som säger att troende människor kan göra vad som helst för att Gud alltid förlåter dem har fel. Gud är förlåtande, men läser man Bibeln eller Koranen och försöker leva efter det så gott det går så tänker man inte på det viset.
Men idag är jag tillfreds med min tro. Jag skäms inte att kalla mig troende. Men jag är inte fanatisk på något sätt, jag går inte ens en gång i kyrkan och jag äger heller ingen Bibel, utan jag är mer religiös för husbehov. Tron är någonting som ger mig styrka, trygghet och som hjälper mig att söka svar.
Jag är döpt och medlem av Svenska kyrkan, men jag vill ändå inte sätta någon etikett på min tro. Jag kallar mig varken kristen, muslim eller jude. Fast jag är född i ett kristet land och blivit uppfostad med kristna väderingar, så på papperet är jag väl kristen. Saken är bara den att kristna och t.ex. muslimska värderingar är till mångt och mycket samma sak, därför tycker jag inte att det är så viktigt att tillhöra en viss religion. Jag kan lika gärna läsa Koranen för att söka styrka och tröst, som jag kan läsa Bibeln för samma ändamål.
Men det är väl så mina föräldrar har uppfostrat mig också. Jag har fått lära mig om alla religioner och det är ingen som har tvingat på mig några åsikter eller någon religion. Jag har fått tro på det jag har velat, om jag har velat tro på någonting alls dvs.
Jag tycker att kyrkan gör så oerhört mycket för så många människor. De ordnar aktiviteter för t.ex. barn, ungdomar, gamla och sörjande. Alla är välkomna i kyrkan, oavsett status i samhället eller religion. Jag var själv med i både barntimmen och miniorerna när jag var barn och trivdes väldigt bra där.
Summa summarum:
Jag är troende och tycker att kyrkan(och moskén) har en viktig plats i samhället. Jag tror att människor mår bra av att ha en tro, och jag tror också att man känner sig lite mer skyldig att handla rätt och att man kanske försöker ha en lite högre moral om man ser sig själv som religiös. För de som säger att troende människor kan göra vad som helst för att Gud alltid förlåter dem har fel. Gud är förlåtande, men läser man Bibeln eller Koranen och försöker leva efter det så gott det går så tänker man inte på det viset.
Kommentarer
Trackback