Blondes have more fun?

Jag känner mig så kluven när det kommer till det här med bloggandet. Jag gillar att skriva, åtminstone periodvis. När tankarna flödar och meningarna är välformulerade och uttänkta. När jag har någonting att skriva om.

Egentligen är det ju skittråkigt att skriva (och läsa om vardagsliv). Alltså vad någon äter till frukost, vem personen tar en fika med eller när personen i fråga går och lägger sig. Dessvärre blir det många sådana inlägg. I brist på annat. Som utfyllnad. Det kan möjligtvis vara intressant om det är någon man känner som skriver bloggen, men är det en total främling så är det bara som en lång gäspning.

Men jag vill inte vara en lång gäspning. Jag vill skriva bra, genomtänkta inlägg. Vardagsbetraktelser med en poäng. Sådant som jag vill läsa själv. Det gör jag inte nu. Nu är kanske 75% av alla inlägg bara skit. Ren dynga.

Därför funderar jag på en ny blogg. En blogg som antingen har djupa inlägg blandat med klyftiga vardagsbetraktelser, en del bra musik och lite av livets goda. Sådant som jag gillar att läsa om. Eller en blogg om politik. Risken finns dock att en sådan blogg blir för mäktig att skriva, och dessutom, vem vill läsa om politik? Jag läser ju knappt sådana bloggar.

Att börja om och ändra inriktning på den här bloggen tror jag inte på. Alternativet är att ha kvar den här bloggen vid sidan av. Uppdatera lite då och då. Men främst ha kvar den som en säkerhet om det andra skulle skita sig.

Vi får se. Just nu känns det i alla fall inte speciellt inspirerande att skriva här.

Med Ulf Lundells Öppna landskap dånande ur högtalarna så lämnade jag stan igår. Ja, ironiskt nog var det just den låten på radion när jag körde ut på E4:an. Som hämtat ur vilken svensk film som helst som utspelar sig under sommarhalvåret.

När jag svängde av från E4:an och åkte genom de små byarna längst vägen kom paniken. Vad gör jag här? Jag passar inte in här. Lappsjukan gjorde sig påmind och jag höll krampakitigt om ratten för att inte köra av väg. Höjde volymen. Skrålade med i musiken. Alla de människor jag mötte på ett eller annat sätt längst vägen vinkade glatt, för så gör man på landet. I mitt inte alls så stilla sinne tänkte jag att människorna här ute kan ju inte vara riktigt kloka.

Ju närmare pappas hemby jag kom, desto mer lugnade jag ner mig. Dels visste jag att jag snart skulle träffa människor som jag känner. Vettiga människor som inte vinkar åt alla främlingar de ser. En mötande moppe lugnade också mina nerver. Det finns lammkött! Det finns hopp! I det läget blev jag nästan den tokiga banjospelande bybon som vinkade som en galning. Tanken att vända om och köra efter den stackars mopedisten slog mig. Men jag kom tur nog till sans.

Men vad som lugnade mig mest av allt var när alla gamla historier från min barndom spelades upp i mitt huvud. En historia för varje hus längs vägen. På landet känner alla alla, och pappa brukade berätta gamla historier från sina ungdomsår om människorna som bodde i husen på den tiden. Det var smeknamn, släktband och roliga anekdoter. Jag minns inte allt, men jag minns känslan. "Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö" som Winnerbäck sjunger.

En dag där ute på landet gick bra. Det var alldels lagom. Jag fick andas lite. Men aldrig har väl den föroerenade stadsluften smakat bättre än i bilkön när jag kom tillbaka till stan. Jag öppnade rutan och andades in avgaserna utanför. Lutade mig tillbaka i förarsätet och tänkte att det är faktiskt i stan jag hör hemma. I alla fall just nu.

För att återgå till Ulf Lundells och hans öppna landskap. Det är just det, öppna landskap. Det är den typen av natur jag gillar. Rapsfält som verkar fortsätta i alla oändlighet. En mölla. En pilallé. Där det aldrig är långt till varken havsbris eller städer. Där landskapet är platt och barrträden lyser med sin frånvaro.  

Det är i öppna lanskap som jag verkligen kan andas.

Det är kontrasterna i livet som gör livet levande.

Jag trodde att jag kommit över honom redan när det tog slut. Det kändes så då. Men jag saknade honom ändå.

Nu är det en helt annan känsla. Nu känner jag ingenting när jag träffar honom. Nu har jag kommit över honom.

Så pass att jag kastade hans tandborste när jag städade igår. Har sett den varje morgon och kväll när jag öppnat badrumsskåpet. Ett sätt att hålla kvar en liten bit av det förflutna. Nu behöver jag inte den biten av det förflutna längre. Den där tandborsten symboliserade för mycket. Men att den inte står där i muggen längre symboliserar att jag är redo att gå vidare.

En sån här fick jag av Bea.

En riktigt trevlig dag, kväll och natt.

Tack alla inblandade!