Blondes have more fun?

Skratta är väl att överdriva. Men den här låten tror jag kommer att spelas väldigt flitigt på sommarens alla fester och utgångar. Och jag ler inombords när jag tänker på alla sena nätter på balkongen, på bryggor, på någon uteservering eller nere vid älven. Champagne, rosé, brunbrända ben, solglasögon, sommarklänning och Swedish house mafia. Åh, vad jag ser fram emot sommaren som kommer!

Älskar, älskar, älskar den här låten!

Den är väl ingen klassisk begravningslåt som jag tänkt mig på min egen begravning. Men jag tycker ändå att den är ytterst passande.

När jag var liten var det här en av mina absoluta favoritsånger. Pappa brukade sjunga Taube för mig, och den här var alltid den jag tyckte mest om. Än idag är det en av mina favoritlåtar alla kategorier. Den handlar om att man inte ska ta lyckan förgiven, men ändå ta vara på de fina stunderna i livet, för man vet aldrig om man får den chansen igen.

Den handlar kanske inte om ond bråd död och är inte heller speciellt sorglig. Men jag vill heller inte att min begravning ska vara någon sådan tillställning. Den ska spegla mig, och inte vad som kanske förväntas.

Jag vill helst att någon med lite bättre sångröst än Evert sjunger den...

Har missat ett par dagar, så jag kör på ännu en låt till idag. Och just den här var löjligt lätt.

Ända sen jag hörde Bara om min älskade väntar för första gången så har jag vetat att jag vill ha den på mitt bröllop. När jag hörde den live med Thåström första gången i Piteå för ett par år sedan så rann en tår ner för min kind. Så vacker tycker jag att den är.

Lit de parad med Ulf Lundell är sorglig. Fin, men sorglig. Den lyssnar jag på rätt ofta, och den passar väldigt bra när man är lite ledsen för den handlar om ensamhet. Och ensamhet och vanmakt är oftast anledningen till att jag är ledsen i alla fall.

Jag älskar låten. Jag älskar videon. Och jag älskar att vara full och dum och ramla längs gator.

Med andra ord: Den här låten är lycka.

Jag funderade och funderade. Vad lyssnar jag på när jag är arg? Kunde inte komma på en enda låt. Men sen slog det mig. Jag har så hetsigt humör att när jag blir arg så smäller det direkt. Jag är jättearg i typ tio minuter men sen går det över. Jag hinner förmodligen inte lyssna på någon musik under de här tio minuterna, så jag har faktiskt ingen arg-musik som jag lyssnar på. Så tråkigt är det.

Det varierar mellan Imperiets plattor Synd och Tiggarens tal. Men just idag känner jag för den sistnämnda så den får det bli.

Älskar låten Du är religion. Texten är helt fantastisk!

"Ännu en morgon i staden
Där vi fartblinda aldrig står still
Jag vaknar i ruiner av en natt jag inte minns
Och en spegel stirrar på min bild"





Här från en spelning med Thåström på Roskilde.

Videon är kass, men på radio skulle de gärna få spela Fuck me pumps. Sannolikheten är väl inte så stor, men hoppas kan man alltid!

Helt ärligt lyssnar jag inte speciellt mycket på radio. Ibland i bilen, men aldrig annars. Generellt spelas det mest dålig musik och allt detta pladder om ingenting går mig på nerverna.

Men ibland händer det att jag lyssnar på Bandit på fredagarna när Magnus Betnér håller låda. Mest för att jag gillar herr Betnér. Inget annat. Och då brukar Uprising med Muse spelas rätt ofta.

Jag vet inte om jag någonsin har älskat Tankar i Havanna. Men jag gillar en hel del andra låtar som Björn Afzelius gjort. Dock inte den här typen av politiska låtar som hyllar kommunismen. Kommunism är diktatur och om nu Kuba skulle ha blivit så väldigt bra efter kommunismens intåg så förstår jag inte varför miljontals människor har flytt därifrån. Den här låten beskriver någon slags utopi och inte verkligheten. Någon slags utopi som jag blir oerhört illamående av. Att tro att kommunism inte är förtryckande och att allt är så frid och fröjd. Inga horor eller juvelerare, utan bara skratt, sång, kärlek och lycka. Och förresten, vad är det för fel på juvelerare? Det har jag aldrig förstått.

Nej, jag avskyr kommunism och därför avskyr jag också den här låten.

 

Det är väl egentligen inte så lätt att hitta en låt som beskriver en person, för oftast är det väl olika låtar som passat in i olika tillfällen och sinnesstämningar.

Jag är väldigt dubbel av naturen. Å ena sidan är jag si, å andra sidan är jag så. Jag har bra självförtoende i grunden, men i vissa situationer finns det inte alls. Jag står orubblig utåt sett, samtidigt som jag kanske vacklar inombords ibland. Sen är jag på ett sätt enligt vissa, medan andra aldrig har sett den sidan av mig. I det fallet handlar inte om falskhet, utan mer om flexibilitet och smidighet.

Låten jag har valt är i alla fall Come Undone av Robbie Williams. Den spelgar det här dubbla som jag pratar om. Att det finns flera sidor av myntet. Att våga vara mångfasetterad. Att våga tappa kontrollen ibland och för att sedan resa sig upp igen. Att våga vara lite både och.

"So unimpressed but so in awe
Such a saint but such a whore
So self aware so full of shit
So indecisive so adamant"

Jag vet inte om ingen skulle tro det, men jag är i alla fall löjligt förtjust i Yes Sir, I Can Boogie. Gillar den tydliga brytningen och att den är lite småporrig. Haha.

Saken är den att jag har blivit så pass gammal att jag inte skäms längre. Absolt inte för låtar som jag lyssnar på i alla fall. Tycker någon att jag är en tönt så får de väl göra det. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre.

Så tyvärr, jag kan faktiskt inte komma på någon låt som är guilty pleasure.

Hatar är väl ett lite väl starkt ord i sammanhanget. Och i det här fallet handlar det inte ens om ett band, utan om en artist. Jag gillar verkligen inte Mange Schmidt. Tycker att hans musik är riktigt dålig och jag tycker också att han verkar rätt patetisk. Har sett honom live en gång och det var inte bra.

Men jag älskar ändå budskapet i Moderaternas vallåt. Borgelig politik komprimerad i en låt. Alltså, jag gillar inte Mange Schmidt men jag gillar Flyter!

Min ungdomskärlek Thåström kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta och det finns ett favoritband som jag alltid återkommer till, nämligen Imperiet. Sveriges i särklass bästa band!

Jag har lyssnat på dem så länge jag minns. De "hjälpte" mig mycket under mina tonår och jag lyssnar fortfarande på dem regelbundet. De har en låt för varje sinnestillstånd och texterna är helt fantastiska! För att inte tala om Thåströms röst... Och trots att jag kanske är så långt ifrån röd som man kan bli, så kommer jag alltid att älska Imperiet!

Men hur väljer man då ut en bara bra låt med dem? Nä, det går faktiskt inte så jag fuskar och väljer fyra! (Fast jag har typ 20 favoritlåtar med dem...) Alla från deras sista spelning.

Jag lyssnar inte på musik som får mig att somna. Däremot så händer det inte alltför sällan att jag lyssnar på John Mayer innan jag ska sova. Tycker att det där bra musik att varva ner med. Who says har väl strömmat ut ur högtalarna ett par gånger.

"Who says I can't get stoned?
Call up a girl that I used to know
Fake love for an hour or so
Who says I can't get stoned?

It's been a long night in New York City
It's been a long night in Baton Rouge
I don't remember you looking any better
But then again I don't remember you"

Kan är väl en sanning med modifikation. Jag har inget som helst taktsinne eller motorik, men jag försöker åtminstone dansa till Miami 2 Ibiza. De senaste gångerna jag varit ut så är det första vi har gjort när vi kommit till dansgolvet att gå direkt till dj-båset och önska den här låten.

I love Swedish House Mafia! (Och hoppas på ännu fler grymma låtar från dem inom en snar framtid!)

Precis som att jag har har väldigt svårt att komma ihåg siffror, så har jag väldigt lätt att komma ihåg texter. Däför kändes det rätt knäppt att komma på en låt jag kan hela texten till. Jag menar, utan att skryta så kan jag faktiskt texten till nästan alla låtar på svenska och engelska som jag lyssnar på. Hur väljer man då ut en?

Så för att visa mig duktig(?) så valde jag Rasmus Seebach låt Engel. Jag älskar det danska språket och tycker inte alls att det är speciellt svårt. Därför kan jag många texter på danska också. Är det något ord jag inte förstår så slår jag upp det helt enkelt. Har en konstig dröm om att kunna prata flytande danska någon gång.  

Okej, eftersom att jag missade en dag i låtutmaningen så kör jag på dubbla låtar idag.

Det här kommer förmodligen att uppfattas helt fel, men det speciella tillfället jag sammankopplar med den här låten är ett möte med en speciell kille. Maybe the love of my life. Men mötet ifråga var långt ifrån så hett som låten. Ingen jakt, ingen hunger efter kärlek och inget tafsande. Möjligtvis var det fullmåne och killen ifråga fick mig verkligen att känna mig som mig själv. But that was that. Ändå får Touch me mig att komma ihåg den kvällen.