När det skånska blodet gör sig påmint
Med Ulf Lundells Öppna landskap dånande ur högtalarna så lämnade jag stan igår. Ja, ironiskt nog var det just den låten på radion när jag körde ut på E4:an. Som hämtat ur vilken svensk film som helst som utspelar sig under sommarhalvåret.
När jag svängde av från E4:an och åkte genom de små byarna längst vägen kom paniken. Vad gör jag här? Jag passar inte in här. Lappsjukan gjorde sig påmind och jag höll krampakitigt om ratten för att inte köra av väg. Höjde volymen. Skrålade med i musiken. Alla de människor jag mötte på ett eller annat sätt längst vägen vinkade glatt, för så gör man på landet. I mitt inte alls så stilla sinne tänkte jag att människorna här ute kan ju inte vara riktigt kloka.
Ju närmare pappas hemby jag kom, desto mer lugnade jag ner mig. Dels visste jag att jag snart skulle träffa människor som jag känner. Vettiga människor som inte vinkar åt alla främlingar de ser. En mötande moppe lugnade också mina nerver. Det finns lammkött! Det finns hopp! I det läget blev jag nästan den tokiga banjospelande bybon som vinkade som en galning. Tanken att vända om och köra efter den stackars mopedisten slog mig. Men jag kom tur nog till sans.
Men vad som lugnade mig mest av allt var när alla gamla historier från min barndom spelades upp i mitt huvud. En historia för varje hus längs vägen. På landet känner alla alla, och pappa brukade berätta gamla historier från sina ungdomsår om människorna som bodde i husen på den tiden. Det var smeknamn, släktband och roliga anekdoter. Jag minns inte allt, men jag minns känslan. "Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö" som Winnerbäck sjunger.
En dag där ute på landet gick bra. Det var alldels lagom. Jag fick andas lite. Men aldrig har väl den föroerenade stadsluften smakat bättre än i bilkön när jag kom tillbaka till stan. Jag öppnade rutan och andades in avgaserna utanför. Lutade mig tillbaka i förarsätet och tänkte att det är faktiskt i stan jag hör hemma. I alla fall just nu.
För att återgå till Ulf Lundells och hans öppna landskap. Det är just det, öppna landskap. Det är den typen av natur jag gillar. Rapsfält som verkar fortsätta i alla oändlighet. En mölla. En pilallé. Där det aldrig är långt till varken havsbris eller städer. Där landskapet är platt och barrträden lyser med sin frånvaro.
Det är i öppna lanskap som jag verkligen kan andas.
