Lovesick
Jag vet att det aldrig kommer att bli vi. Med vi så menar jag att vi kommer aldrig att gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans. Det vet jag. Det har jag vetat länge.
Ett tidsfördriv. Ett jävligt långt tidsfördriv. Egentligen är det inte rättvist mot någon, men vad ska man annars göra? Jag älskar dig, och det gör så ont i mig. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det. Att jag inte brydde mig. Att jag bara kunde kasta bort dig, gå vidare och aldrig titta tillbaka.
Men det kan jag inte. Det är ett självdestruktivt beteende. Kanske använder jag dig istället för droger?
Jag är inte naiv. Det handlar inte om det. Jag vet ju så väl. Jag vet hur det kommer att sluta, men jag vet inte när. Jag vill inte veta när. Jag blundar för sanningen för att det är enklast så. Enkelt men smärtsamt. Det äter upp mig inifrån.
Jag har försökt komma över dig. Men jag kan inte. Det räcker med att se dig så är jag fast igen. Jag har försökt att inte höra av mig. Jag har försökt att hata dig. Jag har till och med försökt att underhålla mig på annat håll. Men det tar alltid stopp för att jag vet att jag inte vill vaken glömma, hata eller bedra dig. Jag älskar dig. Och jag vill älska dig villkorslöst. Vill kunna se framtiden framför mig, och se att du är en del av den.
Så många sömnlösa nätter och så många tårar.
Är det värt det?