Blondes have more fun?

Kärlek är inte alltid så lätt att definiera. Jag blir lätt förälskad men sällan kär. Min första kärlek är egentligen två olika killar och två olika situationer. Lite knepigt det där, men jag förklarar...oroa er inte.

Min absolut första "kärlek" var i förskolan. En söt finsk kille med fina tänder. Försökte alltid paxa honom när vi skulle gå någonstans med förskolan, då gick vi nämligen alltid i led, fast i par kille och tjej. Egentligen var det nog min mammas "fel" att jag blev kär i honom. Det var nämligen hon som uppviglade mig och sa att en kille med fina tänder, det är bra grejer det. (Det har visst satt sina spår än idag...) När jag fyllde sju(?) år fick jag en fin nalle av honom i present och ingen var lyckligare än jag just då. Ser honom lite då och då. Han blev en av de coola killarna, men fina tänder har han nog än idag.

Min första riktiga kärlek var min första pojkvän, Henrik. Han bodde i Uppsala men vi träffades midsommarafton sommaren innan jag skulle börja sjuan tror jag. Samma kväll träffade jag M som jag senare blev riktigt bra vän med och som jag också varit tillsammans med under en period. Galet men sant. Henrik var mörkhårig, söt och äldre. Han drack folköl och spelade gitarr. Det var väl coolt, tyckte jag på den tiden. Han var på besök hos släktingar här uppe, så vi hängde ihop den sommaren men när hösten kom och han åkte tillbaka till Uppsala så rann allt ut i sanden. Jag var rätt så nöjd med att jag hade haft en cool gitarrspelande kille från "storstan" och tog nog inte vårat uppbrott så hårt. Idag vet jag inte riktigt vad han sysslar med, men jag har hört talas om att han har lagt musikkarriären på hyllan och läst till nåt viktigt på universitetet. Någonting med ekonomi kanske?