Blondes have more fun?

Jag tycker inte om benämningen bästa vän. Som att man var tvungen att välja ut vem som är bäst av ens vänner. Bara en enda en. Jag har en handfull riktigt bra vänner och dem skulle jag vilja kalla mina bästa vänner, allihopa. Det som utmärker ens bästa vänner är att man inte behöver träffa dem varje dag, eller ens höra av sig varje vecka. Man glider ändå inte i från varandra.

Utan inbördes ordning:

Emma, Micke och Simon - Ja, jag klumpar faktiskt ihop dem för de är som en homogen massa. Haha...nä då, men jag umgås alltid med dem alla tillsammans. Vi träffades i gymnasiet. Gick i samma klass. Lärde känna Emma först, rätt så direkt i början av ettan faktiskt. Vi hängde i hennes lilla inackorderingslägenhet och kollade på Stefan och Krister på hennes mini-tv och käkade varma mackor som var gjorda i micron(för hon hade ingen ugn). Jag gillade varken eller egentligen, men med Emmas sällskap så var det inga problem att stå ut. Efter ett tag började vi hänga med Micke och Simon också. Det var alltid vi fyra som hängde i Emmas etta. Lagade tacos, skrattade och byggde upp en riktigt bra vänskap. Emma och Micke var förlovade ett tag också, och jag var livrädd att det skulle "ta slut" för gänget när det tog slut mellan dem. Men som tur var blev det inte så och vi är fortfarande jättebra vänner!

Matilda - Henne lärde jag också känna under gymnasiet. Minns inte om det var i slutet av ettan eller början av tvåan vi började umgås. Vi gick inte i samma klass, men vi hade engelska(?) ihop och även det gemensamma intresset för hockey. Och det var väl så det började, vi gick på hockey tillsammans. Och gud vad kul vi har haft under alla AIK-matcher! Har så mycket minnen från dem och jag skrattar än idag när jag tänker på dem. Vi har haft mycket annat kul ihop också. Fester, fadäser och otaliga timmar på Waynes. Egentligen är vi rätt så olika, fast ändå lika. Matilda är lugn och sansad, men trots det har hon alltid spunnit vidare på mina knäppa idéer, vilket ibland har resulterat i att jag har gjort en del grejer. I de lugnaste vatten...ja, ni vet. Vi umgås fortfarande, kanske inte jätteofta, men jag vet var jag har Matilda även om vi inte ses på ett par veckor. Jag är rätt så säker på att våran vänskap kommer att hålla livet ut och att vi kommer att sitta på Waynes och skvallra även när vi är 19+ och har löständer och går med rullator.  

Bea - Bea lärde jag känna när jag gick butikschefsutbildningen efter gymnasiet. Vi gick i samma klass under ett år, men umgicks väl egentligen inte då. Det var väl egentligen under den sista månaden under gymnasiet som vi började umgås på riktigt. Bea är lugn, klok, jordnära och väldigt helylle på nåt sätt. Har häst, hund, volvo, hus och sambo. Precis som Matilda är hon alltså väldigt olik mig. Men jag tror att det är just därför vi är så bra vänner också. Bea flyttade ner till Uppsala för kanske två år sedan och avståndet gör att det inte är så lätt att ses så ofta som man skulle vilja. Men vi är ändå bra på att ses och ta till vara på den lilla tiden som det ibland blir. Åker ofta förbi och säger hej när jag är på resande fot, bara för att det alltid är så himla kul att träffa Bea!

Och inte att förglömma, min mamma och min bror tillhör också mina absolut bästa vänner. Men mamma har ni redan fått läsa om och min bror kommer ni att få läsa om dag 11. Men de är lika viktiga för det!

Har ett helt gäng med undebara vänner, bekanta, kollegor och partikamrater också. Ni betyder också väldigt mycket för mig!