Dag 08 – Ett ögonblick
Det är väl här man ska skriva om något stort och viktigt ögonblick. När man fick barn, tog körkortet, gifte sig eller doktorerade i något ämne.
Men mitt ögonblick är något helt annat. En bagatell som kändes overklig och som gjorde mig starstruck.
Det var kvällen före nyårsafton för ett par år sedan. Platsen är Klarabergsviadukten i ett kyligt och blåsigt Stockholm. Det är faktiskt så pass dåligt väder att det knappt är några människor ute, men jag har i alla fall varit på det nattöppna apoteket och köpt huvudvärkstabletter. Utanför försöker jag hitta lä för att tända en cigarett. Efter några försök njuter jag av det första blosset samtidigt som jag hör en bekant röst bakom mig. Vänder mig om och får syn på Thorsten Flinck. Han får syn på mig och vi får ögonkontakt. Han nickar hälsande, ler och fortsätter mot trappan som leder ner till Vasagatan. Han hjälper en gammal dam ner för trappan och önskar henne sedan en fortsatt trevlig kväll och ett gott nytt år.
En bagatell som sagt. Men till saken hör att herr Flinck alltid har faschinerat mig och han har varit en av mina stora idoler ända sen Goltuppen. Herregud, jag skrev till och med en MVG-uppsats om honom i högstadiet. Bakom missbruket är han ett kulturellt geni och det är så enormt tråkigt att det har blivit som det har blivit. Den kvällen såg jag också en annan sida av honom. En varm och omtänksam människa. Få människor ger okända människor ett leende och ännu färre skulle ta sig tiden att hjälpa gamla damer.
Mötet känns fortfaraande väldigt overkligt. Förmodligen för att han är en av mina stora idoler och för att han verkade vara så annorlunda privat. Fokuserad blick, oklanderligt klädd(i Hugos Boss) och ja, en helt annan människa än den som media har framställt.
Men mitt ögonblick är något helt annat. En bagatell som kändes overklig och som gjorde mig starstruck.
Det var kvällen före nyårsafton för ett par år sedan. Platsen är Klarabergsviadukten i ett kyligt och blåsigt Stockholm. Det är faktiskt så pass dåligt väder att det knappt är några människor ute, men jag har i alla fall varit på det nattöppna apoteket och köpt huvudvärkstabletter. Utanför försöker jag hitta lä för att tända en cigarett. Efter några försök njuter jag av det första blosset samtidigt som jag hör en bekant röst bakom mig. Vänder mig om och får syn på Thorsten Flinck. Han får syn på mig och vi får ögonkontakt. Han nickar hälsande, ler och fortsätter mot trappan som leder ner till Vasagatan. Han hjälper en gammal dam ner för trappan och önskar henne sedan en fortsatt trevlig kväll och ett gott nytt år.
En bagatell som sagt. Men till saken hör att herr Flinck alltid har faschinerat mig och han har varit en av mina stora idoler ända sen Goltuppen. Herregud, jag skrev till och med en MVG-uppsats om honom i högstadiet. Bakom missbruket är han ett kulturellt geni och det är så enormt tråkigt att det har blivit som det har blivit. Den kvällen såg jag också en annan sida av honom. En varm och omtänksam människa. Få människor ger okända människor ett leende och ännu färre skulle ta sig tiden att hjälpa gamla damer.
Mötet känns fortfaraande väldigt overkligt. Förmodligen för att han är en av mina stora idoler och för att han verkade vara så annorlunda privat. Fokuserad blick, oklanderligt klädd(i Hugos Boss) och ja, en helt annan människa än den som media har framställt.
Visste ni förresten att Thorsten är halvmarockan?
Kommentarer
Trackback