Tankar
"Jag vill ha fria vägar ut
Jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet"
Har nån slags kris igen. Känner mig rätt så uppgiven. Åldersnoja. Framtidsnoja. Nojar över det mesta faktiskt.
Vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag göra med mitt liv? Ska jag nöja mig så här? Kan jag nöja mig så här? Hur ska jag kunna förverkliga mina drömmar?
Tankarna gnager i huvudet.
Vill känna mig ung igen. Men frågan är om jag någonsin känt mig speciellt ung?
Är en ung älskare det som behövs för att känna sig lite levande igen? En ung älskare vore kanske underbart, samtidigt som jag känner att det börjar vara dags att börja fundera över giftemål, barn och allt som hör till.
Kanske borde jag sälja allt jag äger och ta första bästa plan någonstans. Börja om på någon annan plats. I något annat land. Det skulle jag säkert ha gjort, om det inte vore för att min familj betyder så oerhört mycket för mig och att jag skulle dö bit för bit inombords om jag inte fick träffa dem varje vecka.
Vad som helst vore nog bättre än nu. Mitt liv har stagnerat. Och inte där jag ville att det skulle stagnera. Herregud, jag hade ju planer och drömmar. I den planen skulle jag vara i ett annat stadie av livet idag.
Men nu blev det inte så.
Vad gör jag åt det? Som vanligt ingenting utom att noja.
Jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet"
Har nån slags kris igen. Känner mig rätt så uppgiven. Åldersnoja. Framtidsnoja. Nojar över det mesta faktiskt.
Vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag göra med mitt liv? Ska jag nöja mig så här? Kan jag nöja mig så här? Hur ska jag kunna förverkliga mina drömmar?
Tankarna gnager i huvudet.
Vill känna mig ung igen. Men frågan är om jag någonsin känt mig speciellt ung?
Är en ung älskare det som behövs för att känna sig lite levande igen? En ung älskare vore kanske underbart, samtidigt som jag känner att det börjar vara dags att börja fundera över giftemål, barn och allt som hör till.
Kanske borde jag sälja allt jag äger och ta första bästa plan någonstans. Börja om på någon annan plats. I något annat land. Det skulle jag säkert ha gjort, om det inte vore för att min familj betyder så oerhört mycket för mig och att jag skulle dö bit för bit inombords om jag inte fick träffa dem varje vecka.
Vad som helst vore nog bättre än nu. Mitt liv har stagnerat. Och inte där jag ville att det skulle stagnera. Herregud, jag hade ju planer och drömmar. I den planen skulle jag vara i ett annat stadie av livet idag.
Men nu blev det inte så.
Vad gör jag åt det? Som vanligt ingenting utom att noja.
Kommentarer
Trackback