En pessimist i sitt livs form
Jag har träffat så många fantastiska killar hittils undet det här året. Smarta och snygga allihopa, och jag skulle kunna tänka mig vem som helst av dem. Men trots det så har det ändå alltid dykt upp något som satt käppar i hjulet.
En är upptagen. Och med det menar jag väldigt seriöst förhållande. Jag vet att vi aldrig kommer att bli mer än vänner, så jag har förlikat mig med den tanken. En annan är alldeles för blyg. Det känns som att han behöver allt svart på vitt, men jag är inte så bra på svart på vitt när det kommer till killar. En tredje verkade helt perfekt. Vi hade så mycket gemensamt, men sen dök hon upp. En tjej han träffade innan det ens hann bli något mellan oss. Någon som sopade undan mattan och han föll pladask. Lite bittert, men jag hoppas ändå att han blir lycklig. Sen är det fyra och fem som bor på fel ställe i vårt avlånga land. Två finfina pojkar som jag gärna skulle umgås mer med. Men hur hittar man på något spontant med någon som bort 100 mil bort? Och vad skulle de förresten ha en sån gamling som mig till när det finns yngre årsmodeller?
Jag vill tro på kärleken. Jag vill bli sådär löjligt förälskad. Sitta uppe hela natten och bara prata och faschineras. Hångla som tonåringar. Krypa närmare när det blir kallt på natten. Bli glad av varje litet sms. Ha någon att kalla sin pojkvän. Jag vill ha allt det där och jag vill framför allt tro att det är möjligt.
Men nu känns det inte så. Tyvärr. Jag är sinnebilden av en pessimist i sitt livs form. Jag har så mycket i mitt liv. Mer än någonsin faktiskt. Det har hänt så mycket på sista tiden. Jag har utvecklats så mycket. Jag känner så många fantastiska människor och jag har dem som jag älskar i mitt liv. Jag har något som jag verkligen brinner för för första gången i mitt liv. Samtidigt som jag älskar att ha ett hektiskt liv och älskar att hålla på med det jag gör, så tänker jag att vem vill ha någon med så lite tid och som är så insnöad på något? Vem orkar med mig, mina idéer och min tidsbrist? Det känns som att det pusslet blir svårt att få ihop.
Däremot är jag inte villig att ge upp något i mitt liv för någon. Jag har förträngt drömmar och hållit tillbaka mig själv tidigare på grund av partners. Det gör jag aldrig om! Med risk för att låta som en feminist; men att förlora sig själv och inte få utvecklas åt det håll man vill bara för att ha en partner? Det är inte värt det.
Jag måste försöka lösa ekvationen på något sätt, för jag känner trots allt att jag är redo för någon ny. Problemet är bara att jag har glömt det mesta från skolmatten...
En är upptagen. Och med det menar jag väldigt seriöst förhållande. Jag vet att vi aldrig kommer att bli mer än vänner, så jag har förlikat mig med den tanken. En annan är alldeles för blyg. Det känns som att han behöver allt svart på vitt, men jag är inte så bra på svart på vitt när det kommer till killar. En tredje verkade helt perfekt. Vi hade så mycket gemensamt, men sen dök hon upp. En tjej han träffade innan det ens hann bli något mellan oss. Någon som sopade undan mattan och han föll pladask. Lite bittert, men jag hoppas ändå att han blir lycklig. Sen är det fyra och fem som bor på fel ställe i vårt avlånga land. Två finfina pojkar som jag gärna skulle umgås mer med. Men hur hittar man på något spontant med någon som bort 100 mil bort? Och vad skulle de förresten ha en sån gamling som mig till när det finns yngre årsmodeller?
Jag vill tro på kärleken. Jag vill bli sådär löjligt förälskad. Sitta uppe hela natten och bara prata och faschineras. Hångla som tonåringar. Krypa närmare när det blir kallt på natten. Bli glad av varje litet sms. Ha någon att kalla sin pojkvän. Jag vill ha allt det där och jag vill framför allt tro att det är möjligt.
Men nu känns det inte så. Tyvärr. Jag är sinnebilden av en pessimist i sitt livs form. Jag har så mycket i mitt liv. Mer än någonsin faktiskt. Det har hänt så mycket på sista tiden. Jag har utvecklats så mycket. Jag känner så många fantastiska människor och jag har dem som jag älskar i mitt liv. Jag har något som jag verkligen brinner för för första gången i mitt liv. Samtidigt som jag älskar att ha ett hektiskt liv och älskar att hålla på med det jag gör, så tänker jag att vem vill ha någon med så lite tid och som är så insnöad på något? Vem orkar med mig, mina idéer och min tidsbrist? Det känns som att det pusslet blir svårt att få ihop.
Däremot är jag inte villig att ge upp något i mitt liv för någon. Jag har förträngt drömmar och hållit tillbaka mig själv tidigare på grund av partners. Det gör jag aldrig om! Med risk för att låta som en feminist; men att förlora sig själv och inte få utvecklas åt det håll man vill bara för att ha en partner? Det är inte värt det.
Jag måste försöka lösa ekvationen på något sätt, för jag känner trots allt att jag är redo för någon ny. Problemet är bara att jag har glömt det mesta från skolmatten...
Kommentarer
Trackback