Blondes have more fun?

Egentligen vill jag bara skriva ett jätteargt inlägg. Precis vad jag känner och lite till. Formulerar meningarna i mitt huvud. Blir bara argare och argare inombords. Jag är fortfarande inte ledsen, utan jag är så fruktansvärt förbannad.

Men samtidigt tror jag att allt är Guds mening. Det finns en mening med allt, och ibland behöver Gud ta till drastiska metoder för att man ska förstå. Jag menar, jag borde ha förstått vad jag skulle göra för länge sedan, men jag har blundat för så mycket som jag inte velat se. Så nu var det kanske tvunget att bli så här.

Fast när jag riktigt tänker efter så är jag både arg och förväntansfull på samma gång. Konstig kombination kan man kanske tycka, men jag vet att det finns så mycket som jag försakat som jag vill uppleva. Från och med nu ska jag göra precis det jag vill också. För varför ska jag inte göra det?

Jag vill skriva av mig allt, men det är under min värdighet. Jag borde ta det med berörda personer först. Allt annat vore orättvist. Även om jag inte borde tänka på vad som är "rättvist" just nu. Är det rättvist mot mig? Knappast. But I am a the bigger person...så är det bara (och jag vet faktiskt inte hur man säger det på svenska. Sorry.).

Nej, jag måste reda ut den här röran en gång för alla innan jag gör nåt som jag kommer att få ångra sen.


Tills dess lyssnar jag på Gasolin' och tänker på allt som livet har att erbjuda.

"This is my life
this is my time
just show me the light
and I'd go there

Give me the wine
bitter and sweet
and a little bit of bread
that's all I need"