Kärlek

Att vara kär är att ha hjärtat utanpå. Alla känslor blir så mycket mer påtagliga. Lycka, smärta, skönhet, ångest, förvirring. Det räcker att hjärtat råkar få en liten stöt för att det ska bränna som tusen eldar eller hugga som en dolk.

Att ha hjärtat utanpå är lika underbart som fruktansvärt. Det är jobbigt att känna så mycket. Känna för mycket. Ett ynka litet ord kan göra så ont. Och minsta lilla nuddning kan svida värre än myggbett.

Därför är det lättare att bygga upp en mur. En solid stenmur runt hjärtat. Att välja att inte känna. Att välja att inte falla. Att välja att inte bli kär. Inte våga bli kär.

Jag har själv byggt upp en mur. För att undvika att någon lockar ut hjärtat på utsidan igen. För att slippa känna svek igen.

Men jag vill ändå tro att min mur inte är helt tät. Att det finns en liten glipa där ljuset kan sippra in. En liten glipa där någon sakta, sakta kan lirka ut mitt hjärta på utsidan igen.

Den här gången hoppas jag att denna någon vårdar det ömt. För innerst inne vill jag ha hjärtat på utsidan, bara jag slipper alltför många och alltföt hårda stötar. Jag vill bli kär och jag vill ge mitt hjärta till någon som vet hur han ska ta hand om det på bästa sätt.

Men är jag redo att falla handlöst?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback