Ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår
Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår...
...Jag skrev ett brev
Om att leva med förbannelsen
Jag gav dig min version av sanningen
För att få dig att förstå"
Jag fick ett brev nyss. Men det var inget riktigt brev med frimärken.
Det var ett mail.
Ett mail från en mycket speciell person, som för tillfället befinner sig långt, långt borta.
Han skrev om sin resa.
Vad han gjort hittils och vad han planerar att göra framöver.
Platser han besökt, och platser han vill besöka.
Han är så modig min person. Så rak.
För rak.
Mailet avslutades med:
Jag saknar dig C.
Men jag saknar dig inte så mycket att det gör ont längre.
Det gjorde ont. Fastän jag borde ha blivit glad och lättad över det han skrev.
Han har inte ont längre...
Men det gjorde så förbannat ont!
Jag kommer alltid att älska honom som person. Men något mer funkar uppenbarligen inte.
Varför gör det så jävla ont då?
Glöm och gå vidare.
Glöm och gå vidare.
Glöm och gå vidare.
Glöm och gå vidare.
Du har så rätt, ibland är han för rak. Inga inlidningar där inte.
Vi vet båda att han är en fin kille egentligen, kanske är det det som gör det svårare för dig?
Men en sak ska du också veta. Han har aldrig älskat en annan person som han älskar dig. Och han kommer att fortsätta med det tills han dör...
det var taktlöst av honom att skriva så. Man vet att långt från ögat långt från hjärtat. Hade han inte talat om det så skulle samma sak gälla dig men nu rev han upp känslan i stället. Du kommer att glömma och bli starkare. Det är det livet handlar om att acceptera sin situation, lära sig och tillämpa sin lärdom.
*
*
vill du tjäna pengar på din åsikt?
*
*
*
usch jobbigt
haha, ja minst sagt
du har så rätt ang jakten. Tänk att vi människor vet detta ändå lever vi med ett frågetecken och undrar så mycket. det blir aldrig balanserat det är alltid någon som är på jakt och någon som känner sig hotad av jakten.