Blondes have more fun?

En bekant till mamma sa för någon dag sedan att hon tyckte att jag flyttat alldeles för nära henne. "Barnen ska inte bo så nära föräldrarna när de flyttar hemifrån. Då lär de sig aldrig att ta hand om sig själv, utan kan bara ringa så fort det är något."

Det kunde kanske ha varit sant. Men läget är sådant att min mamma eller pappa har aldrig behövt varken städa, diska eller tvätta åt mig.
Varför skulle de behöva det? Jag bor inte med någon av dem längre. Vore jag sjuk skulle de säkert ställa upp, men aldrig annars.

Jag flyttade heller inte till lägenheten för att det vara nära mamma. Jag flyttade för att jag trivs i området. Har bott här hela mitt liv. Är det så konstigt då? Trivdes också med lägenheten i sig. Jag vill inte ha ett superlitet kök och en toa man måste backa i på. Lägenheterna här är bra.
Dessutom jobbar jag i närheten. Varför skulle jag då flytta till andra sidan stan, där jag inte känner en käft och har långt till jobbet? Speciellt då jag inte har egen bil...

Och för det tredje, är det så fel att tycka om sin familj då? Det kanske är svårt att förstå för vissa, men för mig är min familj och delar av min släkt viktig för mig. Självklart också vännerna. Varför skulle jag då lämna dessa?
Min familj är kanske mina bästa vänner. De jag litar på mest i hela världen. Och faktisk tycker jag om att umgås med dem också.

Så får det kanske inte vara i Sverige. Här ska vi isolera oss så längt bort från våran familj och släkt som möjligt. Träffa mormor? No way in hell! Möjligtvis till jul. Och morsan är ju bara jobbig. Träffar bara henne då jag behöver pengar.
Men jag kan inte känna igen mig i det där.
Visst, jag tycker verkligen inte om alla jag är släkt med. Känner inte ens hälften heller.

Men är det så fel att vårda sina relationer då?
Nej, det är inte fel. Ta vara på de relationer ni trivs med. Oavsett om det är med er pappa, mormor, bästa killkompis eller lillasyster.