Jag är en hemsk människa
Och jag skäms. Har dåligt samvete.
Nej, vi pratar inte om några fylleskandaler eller vredesutbrott.
Vi pratar om känslor jag aldrig visar.
I min familj är vi experter på att visa känslor som ilska, vrede och att verkligen leva ut våra aggressioner. Vi har humör som halva Italien. Men att visa kärlek eller att bry oss, det är ingenting vi säger rakt ut.
Jag älskar min familj och mina vänner. Villkorslöst. Och jag vet precis var jag har min familj, och att de också älskar mig.
Men jag kan verka så jävla kall och egoistisk.
Det är jag också ibland. Är född egoist. (är inte alla det?) Och jag är extremt kall när det kommer till människor jag inte tycker om.
Men jag bryr mig om de som står mig nära.
Jag blir så arg på mig själv att jag inte kan säga det.
Har jag ens sagt till min mamma att jag älskar henne någon gång?
Har jag sagt det till någon överhuvudtaget?
Jag är mycket tveksam.
Vissa saker får en verkligen att tänka till. Och att vilja säga att jag bryr mig, är rädd om dig och jag älskar dig, villkorslöst. Det får aldrig hända dig någonting hemskt, för då går mitt hjärta sönder.
Jag borde verkligen sova nu.
Har en lång dag framför mig.
Men jag kan inte.
Alltför mycket bubblar runt i mitt huvud.
Fan, skärp dig!
Visa att du bryr dig istället!
"How many times can a man turn his head,
Pretend that he just doesn't see?"
jag känner igen mig något så enormt i dina ord... vet bara inte vad jag ska säga.. vet inte vad jag ska säga till någon i min familj.. inga ord kan komma ut och yttra sig om hur mycket de betyder för mig.. jag vet att min familj är ledsen, de säger det till mig, men jag kan ändå inte ändra mig, kan ändå inte säga nått.. :/
mm ja.. jag har aldrig vetat varför men det känns som om det ligger något i det du säger.. men jag har alltid känt mig bortglömd och tyckt att mina föräldrar är egoistiska, men nu är jag likadan själv.. har du någon gång försökt göra något åt det?
njae. alltså jag kör nog på samma strategi som mina föräldrar gör, köper någonting till dom istället för att säga det med ord tyvärr... men sen har min familj gått på familjeterapi för att lösa saker, för mina föräldrar kände oxå av problemet.. så nu har saker och ting lösts lite av sig själv, men en del ord fattas fortfarande. känns töntigt så fort någon säger något..