Blondes have more fun?

Varför måste jag bli sjuk nu?
Och varför måste jag vara så jävla velig?

Imorrn ska jag på en middag med massa folk. Känner i princip ingen och vet inte ens vad det är för typ av folk. Hade det varit människor jag känner hade det inte vart nåt problem att gå dit även fast jag är lite sjuk. Men hur kul är det att sitta och hosta i okändas mat?
Dessutom, hur kul är det att starta det nya året med att vara bakis? Inte speciellt...

På nyårsdagen kommer K hit, min toyboy från Umeå. Bra start på det nya året? Kanske...
Jag är så förbannat velig och otacksam att jag blir arg på mig själv. Igår skrev jag att jag trivs bra som singel, det är kanske sant också, men ibland saknar jag självklart någon också.
Jag har två killar som "uppvaktar" mig.
En är en het yngre kille, med mer bakom pannbenet än vad man kanske tror från början. Han kommer från en brokig uppväxt och har varit med om mer än många andra. Han är snäll, omtänksam, smart och oerhört givmild och mån om andra. Vi har ganska liknande intressen, även fast han ibland är lite tråkig i längden. Han är förmodligen genuint intresserad.
Sen har vi den andra. Med honom är det svårare att veta vad han egentligen vill. Han är några år äldre, snygg med en blick som kan få vem som helst på fall. Han är en typisk badboy, som kanske inte alltid lever som han lär. Vi är egentligen totalt olika, med helt olika bakgrund, uppväxt och liv. Men ändå har vi så jävla kul tillsammans. Han är rolig, snäll, knäpp, allvarlig när det krävs men samtidigt kanske lite svår att veta var man har.

Båda är bra killar, men på olika sätt. Och jag gillar båda, men på olika sätt.
Kanske är det lätt för er att se vem som är en bättre kille av att läsa det här, men ni ska veta att det är förbannat mycket svårare att "bestämma sig" i verkligheten.
Det är det som är problemet. Vill jag ens ha någon av dem? Det låter kanske jävligt bortskämt och själviskt, men så tänker jag i alla fall.
J träffade jag genom mitt ex, och han blev senare den kille jag skulle hämnas på mitt ex med. Vi har träffats sporadiskt i över ett år, men det är först nu han börjat visa intresse på riktigt.
K däremot har jag inte kännt så länge. Vi träffades på en fest och han blev typ intresserad direkt. Han vet vad jag vill(och inte vill), men har ändå valt att fortsätta umgås med mig.
J och K:s storebröder är kompisar, vilket heller inte gör saken lättare.


Det här blev alldeles för långt, och jag vet egentligen inte ens varför jag skrev det. Kanske feberyrar jag bara...