Blondes have more fun?

Som jag sagt flera gånger tidigare så är jag en riktig sucker när det kommer till kontraster.
Jag älskar kontraster.
Fult och vackert.
Fattigt och rikt.
Seriöst och flummigt.
Glädje och ilska.
Svart och vitt.

För mig finns sällan några mellanting. Är jag förbannad så är jag, men är jag glad så tror folk att jag går på speed.

Kontraster avspeglar sig också på mitt val av män.
Eller kanske inte när det gäller vilka män jag personlig väljer i slutändan. Det slutar ändå oftast i badboys, tyvärr. Men ser man tillbaka på gamla flings, ragg, flirter och kända män jag diggat/diggar så är kontrasterna stora.

Jag kan sukta både efter vältränade fotbollsspelar(i mina svaga stunder :P), pundiga rockers, intelligenta djupingar, hip-hopare, invandrare, svennar, yngre, äldre, flummare, brats, mjukisar...you fucking name it!

Jag behöver olika typer helt enkelt. Det räcker att bara glo, dreggla och drömma sig bort lite ibland, bara jag får mina kontraster.
Ibland kan jag till och med avsky sånna typer som jag tidigare gillat, eller tvärtom.