Åtta år
Tiden går så fort. För fort ibland.
Idag har jag känt M i exakt åtta år. Åtta år är lång tid. Jag var tretton då.
Vi träffades en sen midsommarkväll på en parkbänk på A-torp. Jag var ute och vandrade runt helt planlöst. Han satt där på bänken med en öl i handen. Blonderade spikes(spikes var inne då va?) och slitna jeans. Jag tyckte nog att han var riktigt tuff. En bad-boy. Och jag har i hela mitt liv fallit för bad-boys.
Han tog med mig på en fest i närheten. På festen träffade jag en annan kille, H. Vi hängde ihop en del den sommaren, men han bodde egentligen i Uppsala och flyttade tillbaka till hösten. Det var för långt bort, så vi gled i sär och våran fling upplöstes med tiden.
Började istället umgås med M mer och mer. Drack öl och pratade hela nätter på hans balkong. Skrattade. Grät. Spelade tv-spel och festade.
Livet lekte.
Vi kom varandra så nära och visste allt om varandra.
Sen kom den där hemska dagen då allting helt plöstligt slogs i spillror. Vill inte gå in på det i detalj, men allting förändrades. Ingen visste något. Hur kunde vi ha varit så blinda?
Han åkte bort ett tag. Kom tillbaka någon månad. Och sen beslutade han sig för att flytta till Köpenhamn.
Det var tomt utan honom. Men vi trodde att det var bäst för honom att prova något nytt. Att flytta långt bort från allt.
Så fel vi hade.
Det blev bara värre. Längre ner mot avgrunden. Ingen kunde veta något alls när han var där nere.
Ett nytt samtal.
Hoppet dog mer och mer.
Sist han hade hälsat på från Köpenhamn hade han blivit så snygg. Skaffat muskler och såg riktigt bra ut.
Men när han kom tillbaka till stan igen fick jag en chock. Utmärglad och i värre skick än någonsin.
Jag trodde ändå på honom den här gången. Har alltid trott på honom.
Vi blev helt plöstligt ett par. Jag vet inte varför eller hur det gick till. Men så var det. Kanske berodde det på att vi alltid älskat varandra som personer.
Det varade inte så länge. Vi passade kanske aldrig som par. Men andra faktorer spelade också in, såklart,
Nu har det gått åtta år sedan första dagen, och jag tror att M mår bättre än någonsin. På riktigt.
Det syns i ögonen.
Människor undrar alltid varför jag fortfarande umgås med honom och ger honom chans efter chans. Det kan jag svara på. Det finns ingen människa som jag har kommit så nära och kommer så bra överens med som honom. Visst, han kanske är bortskämd och vi inte alltid tycker lika om allt. Men i grund och botten är vi väldigt lika som personer och jag älskar honom innerligt, just som person. Känner kanske ingen som är så snäll och öppensinnad som honom. Han är snäll med alla, även de han kanske inte borde vara snäll med.
Åtta år av glädje, sorg, besvikelser, hopp. Men framför allt av roliga stunder, fina minnen och djupa samtal.
Kommer alltid att älska M.
Idag har jag känt M i exakt åtta år. Åtta år är lång tid. Jag var tretton då.
Vi träffades en sen midsommarkväll på en parkbänk på A-torp. Jag var ute och vandrade runt helt planlöst. Han satt där på bänken med en öl i handen. Blonderade spikes(spikes var inne då va?) och slitna jeans. Jag tyckte nog att han var riktigt tuff. En bad-boy. Och jag har i hela mitt liv fallit för bad-boys.
Han tog med mig på en fest i närheten. På festen träffade jag en annan kille, H. Vi hängde ihop en del den sommaren, men han bodde egentligen i Uppsala och flyttade tillbaka till hösten. Det var för långt bort, så vi gled i sär och våran fling upplöstes med tiden.
Började istället umgås med M mer och mer. Drack öl och pratade hela nätter på hans balkong. Skrattade. Grät. Spelade tv-spel och festade.
Livet lekte.
Vi kom varandra så nära och visste allt om varandra.
Sen kom den där hemska dagen då allting helt plöstligt slogs i spillror. Vill inte gå in på det i detalj, men allting förändrades. Ingen visste något. Hur kunde vi ha varit så blinda?
Han åkte bort ett tag. Kom tillbaka någon månad. Och sen beslutade han sig för att flytta till Köpenhamn.
Det var tomt utan honom. Men vi trodde att det var bäst för honom att prova något nytt. Att flytta långt bort från allt.
Så fel vi hade.
Det blev bara värre. Längre ner mot avgrunden. Ingen kunde veta något alls när han var där nere.
Ett nytt samtal.
Hoppet dog mer och mer.
Sist han hade hälsat på från Köpenhamn hade han blivit så snygg. Skaffat muskler och såg riktigt bra ut.
Men när han kom tillbaka till stan igen fick jag en chock. Utmärglad och i värre skick än någonsin.
Jag trodde ändå på honom den här gången. Har alltid trott på honom.
Vi blev helt plöstligt ett par. Jag vet inte varför eller hur det gick till. Men så var det. Kanske berodde det på att vi alltid älskat varandra som personer.
Det varade inte så länge. Vi passade kanske aldrig som par. Men andra faktorer spelade också in, såklart,
Nu har det gått åtta år sedan första dagen, och jag tror att M mår bättre än någonsin. På riktigt.
Det syns i ögonen.
Människor undrar alltid varför jag fortfarande umgås med honom och ger honom chans efter chans. Det kan jag svara på. Det finns ingen människa som jag har kommit så nära och kommer så bra överens med som honom. Visst, han kanske är bortskämd och vi inte alltid tycker lika om allt. Men i grund och botten är vi väldigt lika som personer och jag älskar honom innerligt, just som person. Känner kanske ingen som är så snäll och öppensinnad som honom. Han är snäll med alla, även de han kanske inte borde vara snäll med.
Åtta år av glädje, sorg, besvikelser, hopp. Men framför allt av roliga stunder, fina minnen och djupa samtal.
Kommer alltid att älska M.
"Kan jag gå med dig hem från bussen?
Kan du möta mig på bänken där vi delade den första folkölen?
Rock 'n Roll dör aldrig, nej..."
Kan du möta mig på bänken där vi delade den första folkölen?
Rock 'n Roll dör aldrig, nej..."
Kommentarer
Postat av: Mari
Fint skrivit!
Och det finns nog ingen snällare eller mer omtänksam människa än M, trots allt.
Postat av: L8
Mm...det är så sant.
Kan vi inte hitta på nåt alla tre någon dag förresten? :)
Postat av: Marcusrebekka
I LOVE THIS VERY PAGE PLEASE KEEP UP THE GOOD AND WONDERFUL JOB.
Trackback