Ett år närmare döden
Såg den här filmen Masjävlar på tv ikväll. Jag är ingen film-människa och därför extremt seg med att se filmer. :P
Men i alla fall, tyckte inte att den var varken särskilt bra eller innehållsrik.
Dock fick den mig(som allt annat?) att tänka en del...
Vad vill jag göra i mitt liv? Vad vill jag få ut?
Varför händer det ingenting? Ska allt bara stå så här stilla?
Varför gör jag ingenting själv åt det?
För det står verkligen still...på alla fronter.
Jobbar, men har inget fast...utan tar det som jag får. Utvecklas ingenting på jobbet, för vad skulle kunna utvecklas?
Träffar nån ibland, men har inget fast. Den närmaste relation jag har är ute och reser. Vet inte när(eller om?) han kommer tillbaka.
Har inga planer för framtiden, alls. Drömmar har jag däremot en hel del av, men jag vet inte hur jag ska förverkliga dem.
Vill jobba med någonting som jag brinner för och som ger lite pengar.
Vill resa till massa olika ställen. Shoppa i Marocko, pubrunda mig runt Köpenhamn, se på nyrika i Moskva, festa loss i LA, uppleva kultur i Prag, leka jet-set i Dubai, röka på i Amsterdam och förälska mig i Rom. Ni vet...listan kan göras oändlig.
Sen vill jag självklart ha ett Svensson-liv. Villa, vovve och volvo. Eller kanske mer central lägenhet, katt och BMW. En trogen man och två barn. Ja, men ni förstår...ett vanligt jävla liv.
Men jag känner mig fan stressad. Känner knappt en enda singel längre. Och nej, det är inte för att jag har slutat vara kompis med mina singelvänner...utan för att de har träffat någon och stagat sig. Det är kul för dem, verkligen. Menar inte så.
Ibland kan jag dock undra(och ta inte illa upp någon), vill ni alltid ha det så? Kommer ni alltid att vara tillsammans med den som ni är tillsammans med nu när ni är 20?
Vill inte krossa några drömmar, för visst finns det kanske livslång kärlek. Men för alla? Knappast...
Och skulle jag stadga mig och skaffa barn och hela skiten nu. Kommer jag inte att ångra mig sen?
Mamma fick mig när hon var nästan 31, och jag är äldsta barnet. So what, hon har varit den bästa mamman man kan ha ändå. Men hon beter sig inte som 50+, klär sig inte som 50+ och ibland känns det mer som att vi är jämngamla. Inte för att hon är fjortis, utan mer för att hon liksom inte har någon ålder.
Det jag ville ha sagt är att man kan bli en lika bra mamma vid 30 som vid 20. Så egentligen behöver jag absolut inte ha bråttom. Men får varje födelsedag så blir man ett år äldre. Det känns. Och pressen är det värsta som finns.
Men i alla fall, tyckte inte att den var varken särskilt bra eller innehållsrik.
Dock fick den mig(som allt annat?) att tänka en del...
Vad vill jag göra i mitt liv? Vad vill jag få ut?
Varför händer det ingenting? Ska allt bara stå så här stilla?
Varför gör jag ingenting själv åt det?
För det står verkligen still...på alla fronter.
Jobbar, men har inget fast...utan tar det som jag får. Utvecklas ingenting på jobbet, för vad skulle kunna utvecklas?
Träffar nån ibland, men har inget fast. Den närmaste relation jag har är ute och reser. Vet inte när(eller om?) han kommer tillbaka.
Har inga planer för framtiden, alls. Drömmar har jag däremot en hel del av, men jag vet inte hur jag ska förverkliga dem.
Vill jobba med någonting som jag brinner för och som ger lite pengar.
Vill resa till massa olika ställen. Shoppa i Marocko, pubrunda mig runt Köpenhamn, se på nyrika i Moskva, festa loss i LA, uppleva kultur i Prag, leka jet-set i Dubai, röka på i Amsterdam och förälska mig i Rom. Ni vet...listan kan göras oändlig.
Sen vill jag självklart ha ett Svensson-liv. Villa, vovve och volvo. Eller kanske mer central lägenhet, katt och BMW. En trogen man och två barn. Ja, men ni förstår...ett vanligt jävla liv.
Men jag känner mig fan stressad. Känner knappt en enda singel längre. Och nej, det är inte för att jag har slutat vara kompis med mina singelvänner...utan för att de har träffat någon och stagat sig. Det är kul för dem, verkligen. Menar inte så.
Ibland kan jag dock undra(och ta inte illa upp någon), vill ni alltid ha det så? Kommer ni alltid att vara tillsammans med den som ni är tillsammans med nu när ni är 20?
Vill inte krossa några drömmar, för visst finns det kanske livslång kärlek. Men för alla? Knappast...
Och skulle jag stadga mig och skaffa barn och hela skiten nu. Kommer jag inte att ångra mig sen?
Mamma fick mig när hon var nästan 31, och jag är äldsta barnet. So what, hon har varit den bästa mamman man kan ha ändå. Men hon beter sig inte som 50+, klär sig inte som 50+ och ibland känns det mer som att vi är jämngamla. Inte för att hon är fjortis, utan mer för att hon liksom inte har någon ålder.
Det jag ville ha sagt är att man kan bli en lika bra mamma vid 30 som vid 20. Så egentligen behöver jag absolut inte ha bråttom. Men får varje födelsedag så blir man ett år äldre. Det känns. Och pressen är det värsta som finns.
Kommentarer
Trackback