En himmelsk drog?
Jag har sett programmet The Intervention som går på femman några gånger nu.
Det handlar om olika typer av missbrukare(droger, spel, sex mm), deras vardag och sånt. De tror att de är med i en dokumentär bara, men sen så blir de överraskade av sina anhöriga och "måste" sitta och lyssna på dem, och sen erbjuds missbrukaren vård. Det var programmet i korthet. (Ibland är jag usel på att förklara, så se det istället!)
Jag vet inte hur äkta självaste medlingen med de anhöriga är. Har svårt att tro att de inte vet någonting innan men...
Hur som helst är inte det det viktigaste och mest intressanta. Det jag uppskattar är skildringen av deras vardag. Det får man inte se så ofta annars. Missbrukarens egna tankar i olika situationer och de anhörigas tankar och oro.
Det glöms ofta bort, men missbruk är även en "anhörigsjukdom". Ingen kan gå runt oberörd när en person man bryr sig om skadar och bryter ner sig själv. En ständig oro. Var är han/hon? Vad gör han/hon? Lever ens han/hon?
Ikväll handlade det bla. om en 19-årig kille som började med kokain när han gick i skolan för att kunna prestera bra i allt. (Tydligen använder 20% av alla elever i USA någongång droger för att öka prestationen.) När skolan slutade blev akiviteterna färre, men han kunde ändå inte sluta med kokainet för han var fast i ett missbruk. Killen hade borta sina framtänder, för en langare hade slagit ut dem med knogjärn. Han var rätt så nedstämd och uppgiven under hela dokumentären fram till medlingen, men bestämde sig för att åka på behandlingshem. I slutet av programmet hade det gått några månader och han hade hållit sig drogfri. Att se hans blick och stolthet då var helt fantatiskt. Det var som en annan människa. Blicken var klar och fast och det verkade som att han fått tillbaka gnistan. Underbart att se.
Jag hatar personer som inte ser missbrukare som människor. De är lika mycket människor som alla andra. De har bara en sjukdom som förändrar dem. Man kan inte hata en människa för att den har cancer eller diabetes, lika lite kan man hata en missbrukare.
"Men de har ju orsakat det själva."
Ja, det har de kanske. Men den som får hudcancer av att ha solat för mycket eller diabetes av ett ohälsosamt liv har också "orsakat" det själva.
Jag förstår därför inte skillnaden.
Sluta döm helt enkelt, och försök att leva er in i en annans situation. Det gör ingen skada...
Det handlar om olika typer av missbrukare(droger, spel, sex mm), deras vardag och sånt. De tror att de är med i en dokumentär bara, men sen så blir de överraskade av sina anhöriga och "måste" sitta och lyssna på dem, och sen erbjuds missbrukaren vård. Det var programmet i korthet. (Ibland är jag usel på att förklara, så se det istället!)
Jag vet inte hur äkta självaste medlingen med de anhöriga är. Har svårt att tro att de inte vet någonting innan men...
Hur som helst är inte det det viktigaste och mest intressanta. Det jag uppskattar är skildringen av deras vardag. Det får man inte se så ofta annars. Missbrukarens egna tankar i olika situationer och de anhörigas tankar och oro.
Det glöms ofta bort, men missbruk är även en "anhörigsjukdom". Ingen kan gå runt oberörd när en person man bryr sig om skadar och bryter ner sig själv. En ständig oro. Var är han/hon? Vad gör han/hon? Lever ens han/hon?
Ikväll handlade det bla. om en 19-årig kille som började med kokain när han gick i skolan för att kunna prestera bra i allt. (Tydligen använder 20% av alla elever i USA någongång droger för att öka prestationen.) När skolan slutade blev akiviteterna färre, men han kunde ändå inte sluta med kokainet för han var fast i ett missbruk. Killen hade borta sina framtänder, för en langare hade slagit ut dem med knogjärn. Han var rätt så nedstämd och uppgiven under hela dokumentären fram till medlingen, men bestämde sig för att åka på behandlingshem. I slutet av programmet hade det gått några månader och han hade hållit sig drogfri. Att se hans blick och stolthet då var helt fantatiskt. Det var som en annan människa. Blicken var klar och fast och det verkade som att han fått tillbaka gnistan. Underbart att se.
Jag hatar personer som inte ser missbrukare som människor. De är lika mycket människor som alla andra. De har bara en sjukdom som förändrar dem. Man kan inte hata en människa för att den har cancer eller diabetes, lika lite kan man hata en missbrukare.
"Men de har ju orsakat det själva."
Ja, det har de kanske. Men den som får hudcancer av att ha solat för mycket eller diabetes av ett ohälsosamt liv har också "orsakat" det själva.
Jag förstår därför inte skillnaden.
Sluta döm helt enkelt, och försök att leva er in i en annans situation. Det gör ingen skada...
Kommentarer
Trackback