Möte med en poet
Trotsade regnet och åkte in till stan idag. Inte för att jag hade några som helst ärenden egentligen, utan mest för att se lite folk.
En annan bidragade faktor till stadsbesöket är min hat-kärlek till regn. Hatar att vara blöt och kall, samtidigt som det finns något vackert i att storsa runt i en stor jacka och känna sig liten och ynklig med regnblött hår.
Hur som helst, när jag skulle gå ut från en butik mötte jag en figur med uppdragen huva och paraply. "Oj, vilken vacker man!" var min första tanke. Våra blickat möttes hastigt och jag såg vem personen i fråga var. Det var min stora tonårshjälte(efter Thåström såklart) och en av mina favoritförfattare, Marcus Birro.
Ett stort ögonblick, verkligen. Speciellt då vi fick ett riktigt ögonblick.
Tonårshjältar och tonårsförälskelser är något som inte riktigt går att ta på, någonting speciellt. Det är människor som man själv fantiserat ihop en bild av, en bild som kanske inte alltid stämmer helt ihop med verkligheten. De liksom glorifierade på något sätt.
Men min bild av Marcus förstördes ändå inte. Han är snyggare nu än då, och han var ännu snyggare i verkligheten än han är på bild, idag.
så att vi skulle stånga oss blodiga mot den stenhårda verkligheten.
Samtidigt gav de oss så många drömmar vi ville ha.
Men då drömmarna inte alls stämde överens med verkligheten, och vi inte tordes fråga:
"Varför?"
Beslöt jag mig för att skaffa pansar.
Ett tjockt jävla pansar.
Great site! Lots of useful information!