Blondes have more fun?

Igår när vi var ute och handlade träffade mamma en bekant som har en son som är ungefär i samma ålder som mig. Som vanligt i sånna fall kommer samtalet genast in på vem som har mest "lyckade" barn. Kvinnan frågade var jag bodde och vad jag sysslade med nu för tiden. Jag svarade och hennes reaktion blev ungefär så här: "Men varför bor du kvar där ute? Det är ju ett så hemskt område. Bara massa invandrare och konstigt folk. Min son har då hyrt en jättefin lägenhet i stan. Vill inte du bo i stan istället för där ute?"

Nej, tänk för att jag kanske inte vill det. Jag kanske trivs bland "invandare och konstigt folk". De gör mig absolut ingenting, och det finns inget härligare än att sitta ute en sommarkväll på balkongen och höra när invandrarbarnen spelar fotboll längre bort. "Jalla, jalla!" Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, jag skulle aldrig bo någonstans där jag inte trivs. Och jag trivs här! Har alltid bott här hela mitt liv, har min familj här, känner igen de flesta jag möter ute, kan alla genvägar och är aldrig rädd när jag är ute på kvällarna. Även om det är ett "farligt område". Men det lustiga är att det enbart är människor som aldrig bott här ute, eller ens varit här på kvällen som säger sånt. Jag känner ingen som bor här som är rädd. Och invandrarna, vad gör de för skada egentligen? Jag kan liksom inte förstå det resonemanget.

Det värsta är i alla fall att människor ofta tycker synd om en när man säger vart man bor. Som att man var tvungen att bo här. De får alltid ett sorts medlidande i ögonen. Men tyck inte synd om mig, för det är ett medvetet val! Jag bor hellre i min rymliga bostadsrätt här, än i en trång sunkig etta med kokvrå i stan. That's it!

De människorna jag verkligen tycker synd om är de som är trångsynta och fördomsfulla.


(Och ibland behöver jag avreagera mig lite...)