När jag flummar iväg
Nu är halsen helt jävla död. Det gör svinont bara att svälja vatten. Att hosta ska vi inte ens prata om...
Ja, ja...jag vet. När det kommer till att vara sjuk så är jag precis som en kille. Kinkig och dödssjuk. Jag hinner tro att jag har både cancer och hiv på samma gång och så gnäller jag...hela tiden.
På sista tiden har jag börjat se tecken. Eller det har jag väl alltid gjort, men på sistone har jag faktiskt börjat tro på dem också.
Tecken? Vadå för tecken? Jo, alltså indikationer på åt vilket håll jag bör styra mitt liv. Vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Äh, ni kanske inte förstår bättre för det, men jag förstår i alla fall. Det är inte direkt något religiöst, utan bara små tecken i vardagslivet om vad jag kanske bör satsa på och vad som det är lika bra att jag struntar i. Jag börjar se vissa saker klarare, och jag hoppas verkligen att jag väljer rätt håll. Men en ytterligare push skulle inte sitta helt fel...
Nu tänker jag sova och hoppas på att halsen läker lite tills imorrn. *peppar, peppar*