Blondes have more fun?

Jag har en dröm. En dröm som jag har haft så länge jag kan minnas. En dröm om ett hus på den skånska landsbygden, gärna i närheten av havet. 
Jag tror att jag har nämnt det förut. Jag tänker inte på det varje dag, men ibland så dyker de där tankarna upp igen. 

De senaste dagarna har tankarna varit med hela tiden. Längtan blev ännu större igår när jag såg Thåström. Kanske för att jag förknippar honom så mycket med mina tonår. Och när jag var 13-15 eller så, så brukade jag ta bussen själv ut till vår dåvarande sommarstuga. Jag njöt av ensamheten. Lyssnade på musik, tjuvrökte, skrev dikter och satt ute på den gamla husgrunden där den lilla ladugården hade stått och drack kaffe. Väldigt pretentiöst. Men jag gillade det.

Åter till Skåne. Längtan till landet. Och till mina rötter. Den delen av av min släkt som jag inte vet så mycket om. Jag vet inte om det är av den anledningen som jag längtar just dit. Eller är det så simpelt att det beror på att jag blev blixtförälskad första gången jag stod på skånsk mark?
De vidsträckta gula rapsfälten, pilträdsalléerna, doften av salt hav och tång, vildkaninerna, diken och små kullar täckta av röd vallmo och det platta öppna landskapet. Ni ser, jag blir pretentiös igen. Direkt. Men det är där enkla pretentiösa livet som lockar. Dricka kaffe på verandan i den svala morgonluften. Plocka in buketter av sommarblommor. Sitta framför den öppna spisen, höra spraket från brasan och kanske läsa en bok. Dricka rödvin och skiva poesi. Plocka in färska örter från trädgården, koka sin egen sylt på nyplockade hallon och göra krusbärskräm. Sitta på samma veranda när mörkret faller, insvept i en rutig yllefilt och dricka irish coffee och lyssna på vågorna.

Pretentiöst. Oerhört klyschigt. Och alldeles underbart.

Drömmen finns kvar. Och en vacker dag ska jag äga min Skånegård. Även om det dröjer 50 år...