Det vackra i misär
"Sitting here wasted and wounded at this old piano
Trying hard to capture the moment this morning I don't know
'cause a bottle of vodka's still lodged in my head
and some blonde gave me nightmares, I think that she's still in my bed
as I dream about movies they won't make of me when I'm dead."
Ibland dras jag till det dekadenta. Romantiserar förfallet. Rock 'n' roll drömmen. Sex, droger och rock. Det är oftast då mitt liv är raka motsatsen.
Då vill jag ha ostylat hår(vad är skillnaden mot nu?), slitna jeans, solbrillor, kedjeröka och ständigt sippa på ett glas rött. Hänga i rökiga barer(ja, just ja, vi har ju rökförbud nu) och halsa öl och lyssna på skön rock. Dricka tills jag inte minns mer, ta sköna piller och röka på.
Sen vill jag vakna upp brevid nån Pete Doherty-kopia. En spritstinkande dagen-efter-andedräkt, ovårdat hår, begynnande ölmage, halvtaskig musikkarriär och en grandios självbild.
Jag romantiserar kanske ett osunt leverne, men det är som sagt bara för att jag lever så totalt tvärt om nu. Kanske drömmer jag mig tillbaka till tonåren?
En sista galen natt?
Å andra sidan har jag redan vaknat upp brevid den där killen vid minst ett tillfälle. Det är jag jävligt glad över! Annars hade jag kanske gjort en försenad tonårsrevolt och levt ut mina "drömmar" nu istället. Men nu kan det istället stanna vid bara drömmar, utan att jag behöver känna att jag har missat nåt. Det är en rätt så befriande känsla.
Trying hard to capture the moment this morning I don't know
'cause a bottle of vodka's still lodged in my head
and some blonde gave me nightmares, I think that she's still in my bed
as I dream about movies they won't make of me when I'm dead."
Ibland dras jag till det dekadenta. Romantiserar förfallet. Rock 'n' roll drömmen. Sex, droger och rock. Det är oftast då mitt liv är raka motsatsen.
Då vill jag ha ostylat hår(vad är skillnaden mot nu?), slitna jeans, solbrillor, kedjeröka och ständigt sippa på ett glas rött. Hänga i rökiga barer(ja, just ja, vi har ju rökförbud nu) och halsa öl och lyssna på skön rock. Dricka tills jag inte minns mer, ta sköna piller och röka på.
Sen vill jag vakna upp brevid nån Pete Doherty-kopia. En spritstinkande dagen-efter-andedräkt, ovårdat hår, begynnande ölmage, halvtaskig musikkarriär och en grandios självbild.
Jag romantiserar kanske ett osunt leverne, men det är som sagt bara för att jag lever så totalt tvärt om nu. Kanske drömmer jag mig tillbaka till tonåren?
En sista galen natt?
Å andra sidan har jag redan vaknat upp brevid den där killen vid minst ett tillfälle. Det är jag jävligt glad över! Annars hade jag kanske gjort en försenad tonårsrevolt och levt ut mina "drömmar" nu istället. Men nu kan det istället stanna vid bara drömmar, utan att jag behöver känna att jag har missat nåt. Det är en rätt så befriande känsla.
Kommentarer
Trackback