Tankar.
Jag har shoppat, städat och promenerat.
Allt för att slippa den här ångesten.
Ångesten som först var en skön känsla av nervositet, har gått över till en överhängande känsla av failure.
Har jag fuckat upp igen?
Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för några veckor sedan.
Då var det en annan ångest. Snarare en oerhörd oro.
Jag är glad att jag har kommit över den, i alla fall de värsta känslorna.
Jag skulle aldrig kunna jämföra det här jag känner nu med de gamla känslorna.
Det var en helt annan sak. Av ett helt annat skäl.
Men ändå, jag är less.
Jag tycker att det borde vara min tid snart.
Ska det aldrig bli det?
Jag vill inte vara ömklig och klaga på min situation.
Men varför ska det alltid komma något och sätta käppar i hjulet när det äntligen börjat gå rätt väg?
När man äntligen känner att någon kanske lyssnar högt där uppe.
Det sägs att Guds vägar äro outgrundliga.
Och i Koranen står det att man ska vara tålmodig, för ber du är det inte säkert att du ska få det du bett om direkt.
Kanske är det så. Kanske borde jag bara vara mer tålmodig?
Det som sker, det sker. Och jag tror på ödet.
Ödet och karma.
Jag hoppas bara att jag har så pass mycket plus på karmakontot, att jag äntligen kan ta ut lite lön.