Blondes have more fun?

 

Vissa dagar känns allt så hopplöst. Blir det inte mer än så här? Är det här allt?

Ska jag ruttna bort i samma lägenhet, på samma jobb och i samma stad resten av mitt liv? Jag älskar min lägenhet, gillar mitt jobb och har egentligen inget direkt emot min stad heller, men ändå, det räcker liksom inte för mig. Någonting saknas. Och jag måste definiera det där någonting.

Mitt liv går liksom på rutin. Varje vecka, alla dagar, allt ser likadant ut. Jobbar, städar, shoppar, umgås, klagar, lyssnar på musik, kollar tv, dricker ett par glas rödvin på helgen och löser mina korsord på kvällarna. Söker bekräftelse men utan framgång och behöver det där tecknet någon gång.

Ikväll känns det extra hemskt. That special person vägrar höra av sig. Han glömmer alltid bort mig och för mig betyder han allt. Det gör mig förbannad, ledsen och livrädd på samma gång. Jag hatar att han inte bryr sig och jag hatar att jag bryr mig. Det känns så fruktansvärt orättvist. När man äntligen hittar the one, den enda som någonsin betytt så här mycket, mannen i sitt liv, killen vars namn man vill ta och barn man vill bära...då blir det bara blaha. Rutin. Och kaos på samma gång. Jag vet att jag är värd honom och att han är värd mig. Vi passar som handen i handsken, men han är bohem, vagabond och hippie...som han själv brukar säga. Vissa saker som är viktiga för mig betyder ingenting i hans värld. Tro inte att han är en dålig människa för det. Han är kanske världen bästa. Och det låter så tvetydigt, men samtidigt som vi har likartade värderingar så är vi väldigt olika. Hur som helst så älskar jag den här mannen av hela mitt hjärta.

Allt det andra, känslan av hopplöshet och den monotona livet stärks alltid sånna här kvällar. Alla andra tankar gångras med tusen. Det är inte hans fel.
Jag drar, åker jorden runt, träffar nytt folk, super mig full i nya städer, bor på hotell, flyttar...vad som helst för att ändra min vardag. Enkla lösningar. Vinet kanske är godare på en terrass i Spanien, människorna vänligare i ett kloster i Tibet, musiken bättre på klubbarna i Paris, hotellen lyxigare i Dubai och klimatet kommer definitivt att vara behagligare i Kalifornien eller varför inte Sydafrika?
Men jag kommer ändå att vara den samma och tankarna kommer förmodligen att poppa upp även där när semestern har blivit vardag. Det är den krassa verkligheten. Tyvärr.

Att ta tag i mina problem har aldrig varit min starka sida, märks det?
Nu tänker jag till exempel sova istället.