Låt dom aldrig få se dig skaka. Låt dom aldrig få se dig svag.
Nu är jag sådär arg och ledsen utan anledning igen. Jag blir så less! Pallar inte mitt eget humör. Jag försöker tänka på annat, tänka positivt och sysselsätta mig med allt möjligt, men ingenting vill fungera! Jag funderar seriöst på att ta kontakt med en psykolog eller terapeut eller nåt. De borde ju veta varför jag är helt screwed up just nu.
I och för sig har jag alltid varit sån att jag har tänkt ut det värsta möjliga scenariot i mitt huvud utan att ta hänsyn till fakta eller reson. Tänka positivt har aldrig varit min grej. Men på sista tiden har det varit ännu svårare.
Att jag inte har tagit till droger för att mota bort mina demoner är egentligen ett under. Men jag har ju mitt enorma kontrollbehov också. Det gör att jag inte "klarar av" att droga bort verkligheten. Tur det! Mina grundvärderingar går också emot att droga bort problemen.
Tankarna kommer och går. Vissa dagar är det bättre än andra. De sämre dagarna, eller kvällarna rättare sagt(det är då allt kommer), kan jag gråta oavbrutet i flera timmar. Detta trots att jag är fullt medveten om att jag inte resonerar logiskt. Jag vet att jag överdriver känslomässigt. ändå slutar inte tårarna komma.
Jag har så mycket jag borde ta tag i. Nej, rättare sagt, måste ta tag i. Så mycket jag har försökt förtränga och gömma undan i hopp om att det ska försvinna då. Det finns så mycket jag inte kan prata om. Egentligen är det inte jättehemska saker, men jag är så rädd om min fasad och min stenhårda yta. "Låt dom aldrig få se dig skaka. Låt dom aldrig få se dig svag." Men vad är det värsta som kan hända om jag visar mig svag? Om jag för en gångs skull vågar visa lite känslor?
Jag antar att jag måste börja bit för bit. Nysta upp knutarna. Ta en sak i taget. Berätta lite åt gången. Men egentligen vill jag bara skrika ut allt på samma gång. Åh, varför ska jag vara så dålig på sånt här!