Blondes have more fun?

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag är idag, rent känslomässigt.

Inte trodde jag att jag skulle bli dödligt förälskad i den där killen som jag flirtade lite med via jobbet. Jag visste redan då att han var någonting speciellt, men inte att jag skulle kunna känna sådan här känslor för honom. För någon.

Och det räcker inte med att han är min första riktiga kärlek. Han är också den enda mannen jag värderat min relation med så högt att jag skulle gifta mig imorgon om han friade, föda fram tio barn åt om han så önskade, lova evig trohet och se mig själv leva med resten av mitt liv. Skulle är också fel ord, jag vill inget annat! Jag älskar honom! Tre ord jag aldrig någonsin sagt till någon, men som jag så gärna vill säga till honom.

Han tar hela tiden fram nya sidor hos mig. Det bästa hos mig. När jag blir arg på honom så tar jag fram mina värsta sidor. Han har sett båda. Han får se mer och mer av mig. De riktiga sidorna. Bit för bit.

Senaste året har varit en berg- och dalbana på alla sätt och vis. Det är inte bara han som bär skulden till det. Topparna och dalarna har fått mig att inse vad som är viktigt i livet. Livet som jag inte vill något hellre än att dela med honom.

Jag är lite stolt över mig själv faktiskt. För jag har berättat det mesta för honom. För första gången i mitt 23-åriga liv har jag blottat mina djupaste känslor för någon. Han vet var jag står. Nu önskar jag ingenting annat än att målet är ömsesidigt. Jag kommer inte att hata honom om han väljer att inte dela framtiden med mig, men det skulle göra så jävla ont!

Hur lyckades du lirka fram alla de här känslorna hos mig?
Jag är i alla fall riktigt tacksam att du gjorde det!
Tack för att du fått mig att älska dig H!