Blondes have more fun?

Sitter och lyssnar på deppmusik.
Just nu: Coldplay - Fix you
I sammanhanget kan det nämnas att jag inte ens lyssnar på Coldplay i vanliga fall.

Ibland behöver jag gråta. Ibland är tårarna nödvändiga.

Jag skulle aldrig bli en sån här tjej. Det hade jag bestämt för länge sedan.
Men vet ni vad? 
Jag saknar den där killen så att det gör ont!

Jag vet att han är lycklig när han är med sin familj och sina vänner där nere, och jag unnar honom verkligen att få vara med sina nära och kära. Men för min egen del känns det ändå pissigt dåligt just nu. Han har inte hört av sig på en och en halv vecka, och jag analyserar självklart varför. Förmodligen är det en kombination av att jag var bortrest förra veckan, att han umgås med sin familj, att ramadan just är avslutad, att det är dyrt att ringa och att han i vanliga fall också är dålig på att höra av sig.
Förmodligen har jag ingenting att oroa mig för, men lika förbannat gör jag det! Jag vet inte vad vi har när han kommer tillbaka. Om vi har någonting alls. Och det gör så ont att inte veta! Eller mest ont gör det såklart att tänka tanken att vi kanske inte har någonting alls. Jag föreställer mig alltid det värsta.

Ibland behöver jag tårarna. Ikväll behöver jag tårarna.
Jag gråter för att jag tycker så oerhört mycket om honom. För att han är världens finaste. Och för att jag vill ha honom i mitt liv för all framtid.
Jag har aldrig förr känt så här.
Jag har aldrig förr varit kär.
Kanske är kärleken värd några tårar?