Blondes have more fun?

Öronen på helspänn.
Inbillar mig fotsteg utanför dörren. Lyssnar efter bilar. Samtal. Ljud.
Nähä, det var på grannens dörr det knackade. Igen.

Blundar. Försöker tänka på annat.
Ändå kommer tårarna. Samlas under ögonlocken. Försöker hålla emot.
Tänker. Tänker på det konstiga samtalet i förrgår. Varför alla hela tiden behöver din tid. Vad det är du egentligen döljer. För någonting måste det väl vara?

Första tåren trillar ner för kinden. Ner på det vita örngottet. Sen går det inte att hålla emot.
Allt kommer på samma gång.
Varför går allt annat före? Hur kommer du på alla undanflykter? Varför bryr du dig inte om mig? Hur kan du verka så känslokall när jag vet att innanför den där fasaden så kokar det av känslor?

Sen slår mig tanken. Jag är precis likadan. Jag kan verka iskall. Säger aldrig att jag är besviken. Ifrågasätter inte. Men den här gången. Ja, den här gången ska jag säga precis vad jag känner.
Tårarna fortsätter att strömma ner för mina blöta kinder, men jag känner en inre styrka. En styrka att äntligen våga säga allt det här till dig. Strykan gör att jag kan slappna av. Sen somnar jag.

Telefonen ringer. Vänta, var är jag? Och vad är klockan? Hemma. Fyra. Okej.
Det är du.
Sover du?
Jag ljuger.

I samma ögonblick som du kliver in i lägenheten har jag glömt allt. Jag konfronterar dig inte. Jag ifrågasätter ingenting. Allt är som vanligt.
Jag litar på dina ögon.
Och jag älskar dig som jag alltid har älskat dig. Villkorslöst.