En annan sorts kärlek
Hade en riktigt trevlig kväll igår. Delade på en flaska chardonnay, pratade, skrattade, kramades och stekte hamburgare mitt i natten. Som på den gamla goda tiden, fast utan massor av jobbiga känslor.
Kände ingenting alls faktiskt. Inget annat än att jag älskar honom som vän och att jag älskar hur kul vi verkligen kan ha ihop. Vi är så lika samtidigt som vi är så olika. Som de bästa relationerna brukar vara.
Men jag är så glad att vi träffades igår. Jag behövde det som något slags avslut. Inte ett avslut på så sätt att vi aldrig kommer att ses igen, utan som ett avslut på massa jobbiga känslor. För nu vill jag träffa honom ännu mer.
Det är svårt att förklara, men om jag säger så här kanske ni förstår. När vi hade gått och lagt oss kände jag bara: "Kan du inte åka hem så jag får spendera lite tid med Don Draper och somna till Mad men?" Jag sa det självklart inte, men det var så befriande att kunna ha tänka så utan att få skuldkänslor. För i ärlighetens namn så tänkte jag så ibland även i slutet av vårat förhållande, men då fick jag alltid skuldkänslor och dåligt samvete för att jag ens tänkte så. Jag ville älska honom som partner, men på slutet kunde jag inte det.
Nu älskar jag honom som en vän, och jag ser fram emot fler kvällar och nätter med skratt, diskussioner och vin. Vi passar så bra ihop, men det är inte alltid att det fungerar ändå. Men jag känner att jag har fått en ny vän, och även en ny kärlek. En annan sorts kärlek. En okomplicerad och sund kärlek.
Kände ingenting alls faktiskt. Inget annat än att jag älskar honom som vän och att jag älskar hur kul vi verkligen kan ha ihop. Vi är så lika samtidigt som vi är så olika. Som de bästa relationerna brukar vara.
Men jag är så glad att vi träffades igår. Jag behövde det som något slags avslut. Inte ett avslut på så sätt att vi aldrig kommer att ses igen, utan som ett avslut på massa jobbiga känslor. För nu vill jag träffa honom ännu mer.
Det är svårt att förklara, men om jag säger så här kanske ni förstår. När vi hade gått och lagt oss kände jag bara: "Kan du inte åka hem så jag får spendera lite tid med Don Draper och somna till Mad men?" Jag sa det självklart inte, men det var så befriande att kunna ha tänka så utan att få skuldkänslor. För i ärlighetens namn så tänkte jag så ibland även i slutet av vårat förhållande, men då fick jag alltid skuldkänslor och dåligt samvete för att jag ens tänkte så. Jag ville älska honom som partner, men på slutet kunde jag inte det.
Nu älskar jag honom som en vän, och jag ser fram emot fler kvällar och nätter med skratt, diskussioner och vin. Vi passar så bra ihop, men det är inte alltid att det fungerar ändå. Men jag känner att jag har fått en ny vän, och även en ny kärlek. En annan sorts kärlek. En okomplicerad och sund kärlek.
Men vem vill inte spendera sina nätter med Don Draper?
Kommentarer
Trackback