Blondes have more fun?

Ett inlägg från 21 juli ifjol. Det handlar om lovern.

I november 2008 skriver jag följande:

"Tänkte på en specifik person ganska mycket igår. Eller snarare tänkte jag att jag inte borde tänka på honom. Att det inte var någon idé och att det bara var lika bra att gå vidare.
Det ska väl tilläggas att vi inte har dejtat eller så, utan att han mer bara var en liten sommarfirt, (eller vad man nu ska kalla det, har faktiskt ingen bättre benämning). Men en sommarflirt som alltid gör mig så glad och nervös när jag väl träffar honom, vilket inte är så ofta. Det är säkert närmare två månader sedan vi sågs sist t.ex.
Hur som helst, vem kommer in på jobbet idag? Jo, han såklart! Bara för att jag tänkte sådär igår. Självklart blev jag lika glad och nervös som vanligt. Han sa att han inte hade några ärenden, utan bara ville träffa mig. Hur gulligt var inte det? Grejen är bara den att han aldrig gör något mer. Kan han inte bjuda ut mig eller nåt? Åtminstone fråga om mitt telefonnummer?
Jag vet inte vad det är med den här killen, men han gör mig bara så glad. Gick runt och log resten av dagen på jobbet. Haha..."

Även det här från 15:de januari handlar om lovern, när jag gett honom mitt telefonnummer:

"Gjorde en sak idag som jag inte har gjort på väldigt länge. Sjukt länge faktiskt. Det kändes bra, men ändå lite hemskt. Väldigt blandade känslor sådär. Hoppas bara att jag inte ångrar mig, men det tror jag inte. Eller?"


Jag tycker att det är jätteroligt att läsa det här idag. Jan har verkligen alltid gjort mig glad och jag har egentligen alltid tyckt om honom, från först gången vi pratade på jobbet nån gång förra sommaren. Han är verkligen speciell och han har gjort ett stort intryck från första dagen. Hela förra sommaren gick jag runt och längtade efter hans besök på jobbet. Och jag blev pirrig och lycklig när han dök upp där. Men det skulle jag aldrig ha erkänt då. Haha...